gaste tillflödet är Närkes Svartå. H. avrinner genom Eskilstunaån till Mälaren. Hjälpkryssare, handelsfartyg med hög fart, som vid krigstillfällen utrustas för fullgörande av vissa uppdrag såsom t. ex. spaning och bevakning. Hjälpverb, verb, som användas tillsammans med andra verb för att uttrycka olika tidsformer av dessa senare. I svenskan äro exempelvis h a- v a och bliva H. Hjiiltefonden, se Carnegie. Hjärna. Hos lägre djur finnas vanligen i huvudändan anhopningar av nervvävnad (ganglier), utan att man egentligen kan tala om en verklig H. Hos högre djur utbildas en H., som vanligen består av ursprungligen fem blåsformiga utbuktningar på nervröret. Dessa hjärnblåsor äro stora hjärnan, mellanhjärnan, mitthjärnan, lilla hjärnan och förlängda märgen, vilken senare omedelbart övergår i nervrörets fortsättning, ryggmärgen. Stora hjärnan är hos lägre djurklasser huvudsakligen ett centrum för luktintryck. Hos de högsta djurklasserna utvecklar sig detta h järnpar ti till en, jämfört med övriga hjärn-delar, överväldigande storlek. Mitt-ocli mellanhjärnan bli hos människan jämförelsevis små organ. Lillhjärnan utvecklas ganska kraftigt till ett organ för balans och samordnande av rörelser. Förlängda märgen, som återigen ej är så kraftigt utvecklad, innehåller bland annat centra för andning och hjärtverksamhet. Stora hjärnan blir dock den viktigaste lijärndelen, där sinnesintryck förarbetas och där de medvetna processer, som bruka hänföras till själslivet, försiggå. Man har dock iakttagit fall, där barn födda utan storhjärna och sålunda saknande ”själ” kunnat leva i flera är. I H. kan man på stor- och lillhjärnan särskilja ett yttre grått barklager. Även inuti H. finnas partier av grå substans. Vid mikroskopisk undersökning visa sig de grå lagren bestå av celler med kärnor, från vilka utgå utlöpare, nervtrådar. Den mellan den grå befintliga vita substansen, märgen, innehåller nervtrådar men ej cellkroppar. Genom dessa trådar stå cellerna i förbindelse med varandra samt med olika sinnesorgan (syn, hörsel, smärtsinne, temperatursinne, muskelsinne, lukt, smak, etc.). De intryck, som nervsystemet erhåller från sinnesorganen förarbetas sedan i olika centra till alltmer komplicerade processer. En del av dessa processer försiggå utan att nå medvetandet. De nervprocesser, som äro anknutna till vårt jagmedvetande, bruka benämnas psykiska processer. Gränsen är dock långt ifrån skarp. Naturen av dessa processer i nervvävnaden är ej ännu utredd. Man vet, att i dessa processer ingå vissa elektriska förändringar. Hjärnblödning inträder hos äldre personer ofta till följd av någon ansträngning. Medvetandet försvinner genast och i detta tillstånd kan döden inträda på grund av tryckverkan frän blödningen. Då medvetandet återvänt framträda mer el. mindre utpräglade lokalsymtom, vanligen lialvsidig förlamning, ibland talrubbningar m. m. Liknande symtom kunna bero på en mindre blodpropp i hjärnan. Behandlingen är vid dessa bägge sjukdomar fullkomligt motsatt, i förra fallet huvudet högt, i senare fallet huvudet lågt etc. Läkare kallas ögonblickligen. Jfr Hjärnsjukdomar. Hjärne. — 1. Urban H., (Hiärne), 1641—1724, läkare, författare och naturforskare. Som medlem av en kommission, som skulle utreda häxprocesserna, lyckades H. vinna gehör för sin uppfattning, att ”häxorna” endast voro ej tillräkneliga individer, vilka voro offer för vanföreställningar. Han lyckades därigenom avskaffa häxprocesserna. H. utförde en del kemiska undersökningar och upptäckte bland annat myrsyran. Han räknas även som det svenska brunnsväsendets grundläggare och blev 1678 läkare vid Sveriges första hälsobrunn, Medevi. Som författare ivrade han särskilt för språkets renhet, vilket invecklade honom i en polemik med Jesper Svedberg. — 2. Harald H., 1848—1922, historiker, politiker, professor i historia i Uppsala 1885—1913, ledamot av andra kammaren 1902—08 och av första kammaren 1912—18, där han företrädde först en reformvänlig, sedermera en alltmera konservativ åskådning. Som universitetslärare har H. haft ett stort inflytande. Bland H: s arbeten märkas Karl XII, Omstörtning-en i Östeuropa 1697—1703, Revolutionen och Napoleon, Japan, Svenskt och främmande. Hjärnnerver. Kroppens nerver utgå dels från ryggmärgen dels från hjärnan. De senare äro tolv, nämligen I) luktnerven, 2) synnerven, 3), 4) och 6) rörelsenerver för ögonmusklerna, 5) trillingnerven, som dels för trådar för tugg- och gommuskler, dels för känseltrådar till vissa partier av huvudet, 7) ansiktsnerven, som är känsel-och rörelsenerv för ansikte och munhåla, 8) hörselnerven, som även innehåller ett nervknippe till jämviktsorganet i örat, 9) tung-svalgnerven, som är smaknerv samt rörelsenerv för svalget, 10) lungmagnerven, som för trådar till inre organ både för känsel och rörelse, II) binerven, som för trådar till vissa