medeltiden. I de flesta städer lyckades en släkt svinga sig upp till en ledande ställning, ex. Sforza (Milano), Medici (Florens), Este (Ferrara). Venedig och Genua voro republiker, Sa-vojen lydde under en greveätt och Neapel under det aragoniska huset i Sicilien. 1499 intogo fransmännen Milano och 1501—03 erövrade spanjorerna Neapel-Sicilien. Det utländska beroendet blev ännu mera kännbart under de långvariga striderna om vissa italienska besittningar mellan den franske konungen Frans 1 och den tyskromerske kejsaren Karl V. Ur denna strid avgick kejsaren med segern. — Det habsburgska överväldet (omkring 1550—1797) sträckte sig till hela I. utom republiken Venedig, Kyrkostaten och Savojen, vilka lyckades bevara sin självständighet. Under Ludvig XIV av Frankrike började fransmännen åter söka vinna fast fot i I. Under ideliga strider mellan habsburgar och fransmän tvungos de italienska länderna att ständigt bjrta herrar, och befolkningen led oerhört under fursteförtrycket. Hertigen av Savojen erhöll 1720 Sardinien. Genua måste 1786 avstå Corsica till Frankrike, som i och med revolutionskrigen och Bonapartes segrar fick överhanden över habsburg-arna. — Det f r a n sk a överväldet (1797—1814). Då Frankrike förklarat Österrike krig 1792, ställde sig de flesta italienska länderna på Österrikes sida. Bonaparte intog hela övre I. 1796—97 och förvandlade sedan så gott som hela I. till franska lydstater. Efter Napoleons fall avgjordes på Wienkon-gressen 1814—15, liur de italienska länderna skulle fördelas. Under Österrike lydde exempelvis Milano, Venedig och Mantua. Genua lades till Sardinien. — Befrielse- och en hetsverket (1815—61). I I. bildades flera hemliga liberala sammanslutningar (Carbonari*) och på flera håll utbröt uppror, exempelvis 1820 i konungariket Bägge Sicilierna (bildat 1816 av Neapel och Sicilien). Österrike kuvade emellertid både detta och andra upp-rorsrörelser och tillämpade strängt reaktionära principer i enlighet med den ”heliga alliansen”. På 1830- och lS^0-t. vunno frihetsidéerna större spridning (se Mazzini), men ett är 1848 utbrutet uppror kuvades av österrikarna. I Rom fördrevs påven, republiken utropades och frihetshjälten Garibaldi slog de fientliga trupperna. Efter en fransk belägring måste Rom emellertid giva sig. Som ledande stat för enhetsverket framstod snart Sardinien, som styrdes av ministern Ca-vour. Denne framkallade 1859 ett krig med Österrike, som med fransmännens hjälp gick lyckligt för Sardinien. I freden fick Sardinien Lom- bardiet; varemot Savojen avträddes till Frankrike. Parma, Modena, Tos-cana Roinagna införlivades med Sardinien. Sedermera ställde sig Garibaldi i Syditalien i spetsen för en resning, som understöddes av Sardinien. Sicilien och Neapel befriades och förenades med Sardinien, som även med sig införlivade en stor del av Kyrkostaten. — Konungariket I. (1861—). Den första all-italienska riksdagen sammanträdde i Turin 1861. Där utropades Viktor Emanuel II av Sardinien till konung av I., som skulle styras enligt den sardinska författningen. 1866 erhöll I. Venetien och 1870 besatte de italienska trupperna Rom, som blev I:s huvudstad. 1881 ingick I. i trippelalliansen, men dess ställning till Österrike var ej uteslutande vänskaplig, då I. eftersträvade en del av italienare befolkade områden, som ännu tillhörde Österrike. I följd av en överenskommelse med Frankrike och England erövrade I. det turkiska Tripolis 1911—12. 1915 förband sig 1. med ententemakterna, pä vilkas sida det deltog i världskriget. I freden i S: t Germaine-en-Laye 1919 erhöll I. flera österrikiska områden och genom fördraget i Rapallo reglerades gränserna med Jugoslavien. Under de sista åren har I. behärskats av fascismen, vars ledare, Mussolini, är konseljpresident sedan 1922. Itere’ra, upprepa, förnya. I’thaka, ö tillhörande Joniska ögruppen, v. om Grekland, ansågs under forntiden som Odysseus’ hemort. rto, H., 1841—1909, japansk statsman, bidrog verksamt vid utarbetandet av den nya författningen. Åren 1S85—89, 1892—96, 1898 och 1900—01 var I. premiärminister och 1906—09 kejserlig styresman på Korea, där han mördades. I. var en av det moderna Japans förnämsta statsbyggare. lva’n, ryska furstar. — 1. I. III Va-siljevitj, den store, 1440—1505, blev efter att ha varit sin faders medre-gent storfurste 1462. I. enade under sitt välde de ryska områden, som förut varit åtskilda, samt frigjorde sitt rike från Gyllene hordens övervälde. — 2. I. IV Vasiljevitj, den förskräcklige, 1530—84, den förres sonson, kröntes 1547 till tsar. I. förlorade större delen av Livland till polackerna och Estland och Keksholm m. fl. områden till svenskarna. Däremot erövrades delar av Sibirien. Ivö, ö i Ivösjön, nö. Skåne, ön är bekant för sina kaolinlager, på vilka en betydande lervaruindustri grundats. Ix’ion. Enligt den grekiska sagan en konung, som sökte förgripa sig pä Hera och därför straffades med att i underjorden bindas vid ett ständigt svängande hjul.