Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medeltiden. I de flesta städer
lyckades en släkt svinga sig upp till en
ledande ställning, ex. Sforza (Milano),
Medici (Florens), Este (Ferrara).
Venedig och Genua voro republiker,
Sa-vojen lydde under en greveätt och
Neapel under det aragoniska huset i
Sicilien. 1499 intogo fransmännen
Milano och 1501—03 erövrade spanjorerna
Neapel-Sicilien. Det utländska
beroendet blev ännu mera kännbart under
de långvariga striderna om vissa
italienska besittningar mellan den
franske konungen Frans 1 och den
tyskromerske kejsaren Karl V. Ur denna
strid avgick kejsaren med segern. —
Det habsburgska överväldet
(omkring 1550—1797) sträckte sig till hela
I. utom republiken Venedig,
Kyrkostaten och Savojen, vilka lyckades bevara
sin självständighet. Under Ludvig
XIV av Frankrike började
fransmännen åter söka vinna fast fot i I.
Under ideliga strider mellan habsburgar
och fransmän tvungos de italienska
länderna att ständigt bjrta herrar, och
befolkningen led oerhört under
fursteförtrycket. Hertigen av Savojen
erhöll 1720 Sardinien. Genua måste 1786
avstå Corsica till Frankrike, som i och
med revolutionskrigen och Bonapartes
segrar fick överhanden över
habsburg-arna. — Det f r a n sk a överväldet
(1797—1814). Då Frankrike förklarat
Österrike krig 1792, ställde sig de flesta
italienska länderna på Österrikes sida.
Bonaparte intog hela övre I. 1796—97
och förvandlade sedan så gott som
hela I. till franska lydstater. Efter
Napoleons fall avgjordes på
Wienkon-gressen 1814—15, liur de italienska
länderna skulle fördelas. Under Österrike
lydde exempelvis Milano, Venedig och
Mantua. Genua lades till Sardinien.
— Befrielse- och en
hetsverket (1815—61). I I. bildades flera
hemliga liberala sammanslutningar
(Carbonari*) och på flera håll utbröt
uppror, exempelvis 1820 i konungariket
Bägge Sicilierna (bildat 1816 av
Neapel och Sicilien). Österrike kuvade
emellertid både detta och andra
upp-rorsrörelser och tillämpade strängt
reaktionära principer i enlighet med
den ”heliga alliansen”. På 1830- och
lS^0-t. vunno frihetsidéerna större
spridning (se Mazzini), men ett är
1848 utbrutet uppror kuvades av
österrikarna. I Rom fördrevs påven,
republiken utropades och frihetshjälten
Garibaldi slog de fientliga trupperna.
Efter en fransk belägring måste Rom
emellertid giva sig. Som ledande stat
för enhetsverket framstod snart
Sardinien, som styrdes av ministern
Ca-vour. Denne framkallade 1859 ett
krig med Österrike, som med
fransmännens hjälp gick lyckligt för
Sardinien. I freden fick Sardinien Lom-
bardiet; varemot Savojen avträddes
till Frankrike. Parma, Modena,
Tos-cana Roinagna införlivades med
Sardinien. Sedermera ställde sig
Garibaldi i Syditalien i spetsen för en
resning, som understöddes av Sardinien.
Sicilien och Neapel befriades och
förenades med Sardinien, som även med
sig införlivade en stor del av
Kyrkostaten. — Konungariket I.
(1861—). Den första all-italienska
riksdagen sammanträdde i Turin 1861.
Där utropades Viktor Emanuel II av
Sardinien till konung av I., som skulle
styras enligt den sardinska
författningen. 1866 erhöll I. Venetien och
1870 besatte de italienska trupperna
Rom, som blev I:s huvudstad. 1881
ingick I. i trippelalliansen, men dess
ställning till Österrike var ej
uteslutande vänskaplig, då I. eftersträvade
en del av italienare befolkade
områden, som ännu tillhörde Österrike. I
följd av en överenskommelse med
Frankrike och England erövrade I. det
turkiska Tripolis 1911—12. 1915
förband sig 1. med ententemakterna, pä
vilkas sida det deltog i världskriget. I
freden i S: t Germaine-en-Laye 1919
erhöll I. flera österrikiska områden och
genom fördraget i Rapallo reglerades
gränserna med Jugoslavien. Under de
sista åren har I. behärskats av
fascismen, vars ledare, Mussolini, är
konseljpresident sedan 1922.
Itere’ra, upprepa, förnya.
I’thaka, ö tillhörande Joniska
ögruppen, v. om Grekland, ansågs
under forntiden som Odysseus’ hemort.
rto, H., 1841—1909, japansk
statsman, bidrog verksamt vid
utarbetandet av den nya författningen. Åren
1S85—89, 1892—96, 1898 och 1900—01
var I. premiärminister och 1906—09
kejserlig styresman på Korea, där han
mördades. I. var en av det moderna
Japans förnämsta statsbyggare.
lva’n, ryska furstar. — 1. I. III
Va-siljevitj, den store, 1440—1505, blev
efter att ha varit sin faders
medre-gent storfurste 1462. I. enade under
sitt välde de ryska områden, som
förut varit åtskilda, samt frigjorde sitt
rike från Gyllene hordens övervälde.
— 2. I. IV Vasiljevitj, den
förskräcklige, 1530—84, den förres sonson,
kröntes 1547 till tsar. I. förlorade större
delen av Livland till polackerna och
Estland och Keksholm m. fl. områden
till svenskarna. Däremot erövrades
delar av Sibirien.
Ivö, ö i Ivösjön, nö. Skåne, ön är
bekant för sina kaolinlager, på vilka
en betydande lervaruindustri grundats.
Ix’ion. Enligt den grekiska sagan
en konung, som sökte förgripa sig pä
Hera och därför straffades med att i
underjorden bindas vid ett ständigt
svängande hjul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
