Estland, Lettland, Polen ocli Rumänien ; i övrigt gränsar det till sina utomeuropeiska besittningar. I n. när R. med en låglänt, till största delen av bottenfrusna tundror täckt kuststräcka fram till Norra ishavet. Här intränger Vita havet, mellan Kolahalvön och Kaninhalvön. Utanför kusten ligger dub-belön No vaja Zemlja. I v. når R. med en kort kuststräcka fram till Finska viken, i s. ned till Svarta havet, där Azovska sjön intränger innanför den bergiga Krimhalvön. I sö. gränsar R. med ett stäpp- och ökenområde till Kaspiska havet. R. upptages till största delen av ett lågland, Slaviska slätten. Denna höjer sig i det inre av R. till Ryska centralplatån, vars högsta område, Valdaj, når 320 m. ö. h. I ö. mot Ryska Asien löpa Uralbergen, i s. mot gränsen till Främre Asien utbreder sig bergskedjan Kaukasus. — R. genomflytes av en mängd stora floder. I n. rinna Dvina och Petjora till Norra ishavet, i s. Dnjestr (på gränsen till Rumänien) och Dnjepr till Svarta havet samt Don till Azovska sjön, i ö. Volga, Europas största flod, och Ural till Kaspiska havet. Floderna äro oftast segelbara och äro jämte de talrika kanalerna av stor betydelse för samfärdseln. I nv. mot gränsen till Finland ligga Ladoga och Onega, Europas största insjöar. — Klimatet är ett utpräglat fastlandsklimat med kalla vintrar och heta somrar. Nederbörden är obetydlig, särskilt i de s. och ö. delarna av landet. — Huvudnäring är jordbruket, i synnerhet i det bördiga området n. om Svarta havet (”Svarta jorden”). Jorden är i allmänhet dåligt skött. Utom spannmål (vete, råg) odlas i stor utsträckning potatis, lin och hampa. På Sydryss-lands grässtäpper idkas en betydande boskapsskötsel (nötkreatur, hästar, får). I norra R., s. om tundrorna, utbreder sig ett vidsträckt skogsbälte, där ett betydande men föga rationellt skogsbruk bedrives. Såväl havsfisket som flodfisket (särskilt i Volga) är av stor vikt. Bergsbruket är koncentrerat till Ural och trakten n. om Svarta havet. Bland dess produkter märkas främst kol, järn, guld och platina. Ur strandsjöarna utmed Kaspiska havet utvinnes salt. — Genom världskriget förlorade R. stora delar av sina viktigaste industridistrikt. Efter revolutionen låg industrin nästan fullständigt nere. Under de sista åren har den emellertid raskt åt.eruppblomstrat. Produktionen omfattar i huvudsak grövre varor för hemmamarknaden. De viktigaste industrigrenarna äro textil- och sömnadsindustri samt metallindustri. — Handeln är efter revolutionen stats-monopoliserad. Handelsomsättningen har avsevärt minskats. Under finans- året 1923—24 uppges exporten hava uppgått till 521 milj. tjervonets (ny-rubel), importen till 431 milj. tjervonets. Myntenheten 1 tjervonets står f. n. i pari, 1.92 kr. Den ryska för-krigsrubeln är numera värdelös; är 1923 hade dess värde reducerats till en miljondel av förkrigsvärdet. R: s för-namsta hamnar äro numera Leningrad vid Finska viken, Odessa vid Svarta havet och Arkangelsk vid Norra ishavet. Huvudstad är Moskva, 1,350,000 inv., övriga större städer: Leningrad, 700,000 inv.., Odessa och Kiev. — R. är Europas glesast befolkade stat. Folkökningen har under sista århundradet varit större än i de övriga europeiska länderna. Ryssarna äro till största delen slaver. I n. på tundrorna finnas en del lappar och samoje-der, i ö. tatarer, i sö. kirgiser. Folkbildningen är synnerligen låg. Den före revolutionen förhärskande grekisk-ortodoxa kyrkan har utsatts för svåra förföljelser. Efter revolutionen har det ryska folket splittrats i en stor mängd religiösa riktningar. — 1 spetsen för förbundsrepubliken står Sovjetkongressen och Centrala exekutivkommittén. Verkställande makten tillkommer en ministär, Folkkommissariernas råd. — Historia. Pä 800-t. beboddes R. av finska, turkiska samt slaviska folkstammar. En politiskt organiserad stat skapades emellertid först av skandinaviska vikingar. Enligt sägnen grundlädes det nor-manniska väldet (802—1054) i R. av den dit inkallade hövdingen Rurik. Under efterträdaren Oleg gjordes Kiev till huvudstad. I mitten av 1000-t. inträffade brytningen mellan den latinska och den grekiska kyrkan, och hädanefter gjorde sig bysantinskt inflytande gällande i R. (den bysantinska tiden 1054—1240). Kyrkan ägde en synnerligen stark organisation, men riket splittrades i en mängd delfur-stendömen. Bland dessa märkas de båda storfurstendömena Kiev och Vladimir samt flera mindre furstendömen och stadsrepubliker. På 1200-t. in-föllo de mongoliska el. tatariska horderna i R. De ryska furstarna gjordes till skattskyldiga vasaller under Gyllene horden (den tatariska tiden 1240—1480). Striderna fortsattes mellan de ryska furstendömena, bland vilka så småningom storfurstendömet Moskva intog en ledande ställning. 1380 hade moskoviterna vunnit sin första stora seger över tatarerna, men först Ivan III (14G2—1505) lyckades avkasta det tatariska oket. Därmed började den s. k. moskovitiska tiden (14S0—1700). Ivan fullbordade Novgorods erövring. Under Ivans efterträdare stärktes den moskovitiska härskarstaten och utvidgades betydligt