Saxofon. Savoir vivre [savåa’r vivr], fr., bele-venhet, levnadsvett. Savo.j’cn, gammal provins i sö. Frankrike, vid gränsen till Italien. S. uppfylles i v. av Västalperna med Mont Blanc, Mont Cenis och Mont Pelvoux. Huvudnäring boskapsskötsel och mejerihantering. — Historia. 121 f. Kr. införlivades S. med romar-väldet, ingick senare i dét frankiska riket och förenades slutligen med Bur-gund, tillsammans med vilket det 1032 kom under tyska kejsardömet. 141G upphöjdes grevskapet S. till hertig-döme. Under de följande århundradenas strider mellan Frankrike och Spanien kom S. genom sitt läge i en svår politisk ställning. Dess maktställning stärktes emellertid genom Spanska tronföljdskriget, i vilket S. deltog på koalitionens sida. I Utrecht-freden 1713 hade S. fått Sicilien men måste 1720 utbyta detta mot Sardinien. Därefter utgjorde S. en del av det nya konungariket Sardinien. 1792 erövrades det av fransmännen men återställdes 1814 till Sardinien, som 1860 överlämnade det till Frankrike. Sa’volaks, ett inlandslandskap i Finland, som gränsar till Österbotten i n. och nv., till Karelen i ö. och s., till Nyland i sv. och till Tavastland i v. S. är delat på Kuopio, S: t Michels och Wiborgs län. Savonarola [-vånarå’la], G., 1452—98, italiensk folkledare och religiös reformator. S. blev dominikanmunk 1475 och uppträdde senare som botpredikant i Florens, oförskräckt angripande förfallet inom kyrka och samhälle. Han vann massor av anhängare och styrde för en tid Florens som diktator. S: s fiender arbetade emellertid energiskt på hans fall och lyckades få honom bannlyst 1497. Då påven ho- tade belägga Florens med interdikt, övergavs S. av sina anhängare och fängslades, torterades och brändes som kättare. Sa’vonlinna, finskt namn på Nyslott*. Sax’arc, se Saclisare och Angelsaxare. Sax’o Grammaficus, Saxe, omkring 1150—1220, dansk hävdatecknare, författare till ett berömt verk på latin (G e s t a dano rum), vilket utgör den viktigaste källan till Danmarks äldre historia. Saxofo’n, biåsinstrument av mässing med klarinettmunstycke, konstruerat av den belgiske instrumentmakaren A. Sax. S. har en egendomligt genomträngande klang; den användes särskilt i dansmusik för orkester. Saxo'nia, lat., Sachsen. Say [sä], J. B., 1767—1832, fransk nationalekonom. Sazo’nov, S. D., f. 1860, rysk politiker, 1909—16 rysk utrikesminister. S. arbetade för ett närmande till England och Frankrike. Under kriget råkade han i onåd hos tsaren. Efter den ryska revolutionen har han vistats i Frankrike. Sb, kem. tecken för en atom antimon (Stibium). Sbir’rer, förr använd benämning på polisbetjänter i Italien. Se, kem. tecken för en atom skan-dium. S. C., officiell förkortning på South Carolina, U. S. A. Scsevola, se Mucius Scsevola. Sca’la, ital., trappa, tonskala, skala. Scaman’der, se Skaman der. Scan’dia el. Scandinavia, se Skandinavien. Sca’nia, lat., Skåne. Scapa Flow [skseFpse flåo], en stor fjärd bland Orkneyöarna, belägen s. om den största av öarna, Pomona. S. var under världskriget en viktig bas för den engelska flottan. Då större delen av den tyska flottan år 1918 överlämnades till England, fördes den till S., varest den på order av dess tyske befälhavare konteramiral v. Reu-ter sänktes. Scarborougrh [ska’brå], hamnstad vid Nordsjön, Nordenglands mest besökta badort. 37,000 inv. Scarlafti, A., 1659—1725, italiensk tonsättare. S. var bland annat verksam som hovkapellmästare i Neapel och grundläggare av den s. k. neapolitanska skolan. Av hans kompositioner märkas ett flertal operor, kyrkokon-serter, oratorier, serenader m. m. Scen [se’n], skådebana, skådeplats; den plats i en teater, där pjäsen uppföres; den ort, där handlingen försiggår; underavdelning av en akt i ett teaterstycke; i bildlik bemärkelse liktydigt med skådespelarkonst; häftigt uppträde.