Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allena är det eviga utflöde ur Gudomen, som trpnar i oss;
den är medelpunkten, från hvilken allt väsentligt i uppfostran
utgår.» —
För att rätt fatta dessa Pestalozzis grundtankar måste vi
egna några ögonblick åt den konkreta uppfostringspraxis på
dess första stadium, alltså på det stadiet, på hvilket enligt
naturens ordning barnets uppfostran tillkommer modern.
»Dibar-nets första lif» — anmärker Pestalozzi — »är genom sina första
dagars heliga ro likasom en helgad fortsättning af dess från
verldens yttre företeelse skilda och för sig sjelf omedvetna lif i
moder kroppen: dess betydelse såsom den första början till barnets
hela lif är omätlig.» Under denna tid bör man sörja för att
det får lefva i lugn och ro. »Det ostörda vegeterandet i denna
ro är den första grundvalen för en naturenlig, progressiv
utveckling af alla våra krafter». — — — »Det första tecknet till
barnets inre lif är dess himmelska leende, det är den första
yttringen af ett menskligt sinne, som är höidt öfver och sätter
sig mot allt djursinne, det är uttryck af förnöjdhet, af inre
tillfredsställelse, af sinnets menskliga uppklarnande genom
åtnjutande af mensklig omsorg och kärlek, det är det första spåret
af den i barnet groende kännedomen om kärlek. Detta leende
går derpå snart öfver i ljuflighet och i ett i allmänhet
angenämt väsende. Ur detta utvecklar sig derpå snart
moderskärlekens heliga frö.» Här, i det naturliga förhållandet emellan
dibarn och moder, hafva vi den reala grunden till all mensklig
förädling. »Det lefver i henne, det lefver genom henne, hon
är för det öfver allt. Dess kärlek är tro; den är uppklarnande,
tillfredsställande tro på hennes omvårdnad. Genom denna tro
reser sig af sig sjelf i barnet känslan af hjelplöshet:
moders-kraft är dess kraft; det vet icke, att det har en egen, och anar
icke, att det behöfver någon; det lefver i sin hjelplöshet i tron
och i kärleken och känner intet behof af kraft, intet begär,
ingen sträfvan efter en sådan.» Och modem, den sanna, rätta
modern? — Hon är till nästan blott för sitt bara. Hennes
baras ro och belåtenhet är för henne vigtigare än allt annat.
Hennes egen kraft har värde för henne endast så till vida, som
den tillfredsställer hennes barn i dess hjelplöshet och tryggar
dess lugn. »Barnets minsta ljud väcker henne i den djupaste
sömn; hon vakar nätter igenom och är på morgonen efter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
