Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
lif — eller skola vi säga i Gruds stora värld —
skulle kunna förklaras af det bästa och högsta, vore
då ej verket fullbordadt? Det är fullbordadt: ty ljuset
har lyst, ordet är uttaladt.
*
Lifvet är i många fall ej endast uppfyldt af
gagnlösa och öfvermäktiga lidanden, utan själfva vår
känslighet synes mer utvecklad i riktning mot lidande
än mot njutning. Är ej vår förmåga att lida större
än vår förmåga att njuta? En intensiv njutning kan
endast räcka en kort stund, och när en gång
trött-hetsgränsen är nådd, kan själfva njutningen bli en
källa till plåga; men lidandet kan fortsätta i
oförminskad grad, ja tillväxa i intensitet, ända tills lifvet
själf slocknar.
Nödgas vi ej i själfva verket, om vi allvarligt
fatta i sikte hela den faktiska verkligheten, erkänna,
att vår natur — åtminstone kroppsliga natur — är
mera danad för lidande än för njutning? Det är för
det förra, den vibrerar, om ej redobognast så
åtminstone intensivast och uthålligast. Ej heller få vi här
förbise den egendomliga lag för vår konstitution,
enligt hvilken en jämförelsevis ringa smärta
fördärf-var mycken lycka, och till och med vänder det som
annars är njutning i plåga. Det ligger därför ingen
nöjaktig förklaring af lidandet i de välgörande
verkningar, som det framkallar med hänsyn till vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
