Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
kärlek, att det i dessa offer kan finna sin glädje,
sin fullkomliga tillfredsställelse, sina njutningar. Dessa
ytterliga förluster och ofattbara olyckor och grymma
slag, som ej lämna oss någonting öfrigt, äro dess
vederkvickande ansträngningar, dess glädjebringande
gåfvor, dess glada verksamhet. Så mycket fattas
oss; och så väldigt och ärorikt är det sanna
männi-skolifvet. För att fatta det måste vi mäta det med
dess lidanden, med andra ord, med dess förmåga af
uppoffring. Människans väsen är lagt på denna
vågskål, danat till denna storhet; det kräfver denna
kraft, som förmår förvandla det svåraste och det
största offer till en del af sig själf — outhärdliga
lidanden för oss nu, men som skänka den hälsosamma
ansträngning, den stärkande möda, som kommer ens
lemmar att svälla af öfverströmmande lif.
Så härligt är människans sanna väsen, så högt böra
vi låta våra förhoppningar stiga. Det lif, vi skola
mottaga är sådant, att det kan förvandla alla offer till glädje,
äfven de allra svåraste, för hvilka vi mest rygga
tillbaka. Detta har Gud beredt dem som älska honom.
Visserligen kommer höjden, vår tanke att svindla och
nästan förlama vår tro. Och dock, hvarför skulle vi
rygga tillbaka därför? Äro vi ej bestämda att bli
förenade med Kristus i hans härlighet; och finns väl
någon höjd af offerglädje, af förmåga att gifva och att
glädjas öfver att gifva som är för stor för honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
