Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödens mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot naturen. Naturen skyggar för döden — men
det är med själen, ty själen vill bortom döden.
Redan lifvet här nere måste bli ett lif bortom döden,
ett lif, som passerat döden. Den gamla människan
måste dö. Vi måste begrafvas, innan vi begrafvas.
Endast det hos oss, som öfverlefver döden, är värdt
att härska i vårt lif. Dödens första gåfva är
urskiljningens gåfva. På kyrkogården, vid en öppen graf
eller eljest, då döden andas på oss, hjälper den oss
att blifva rätta värderare och urskiljare. Stort blir
stort, smått blir smått — det väsentliga får sin klang
och glittret bleknar.
Döden är den store utjämnaren. Jordens olikheter,
de gjorda och tillgjorda olikheterna, försvinna.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Dödsupplefvelsen och dödstanken lossa jordens
bindslen. — Det finns en period af ungdomslifvet,
då dödstanken är en förtrogen gäst. Människan står
i den bräckliga öfvergången till utmognad. Hon har
ännu icke tagit sin verkliga värld i besittning —
och hennes drömmar och ideal ha ingen dragning
till jorden. Det kännes henne snarast lätt att dö,
och hon önskar kanske stundom dö. Det är hos
henne icke själens trotsande på evigt lif — nej snarare
ligger öfver hennes värld den blida förgängelsens
slöja såsom hos den gamla romantiken. På hennes
graf tänker man sig den brutna pelaren med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
