Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödens mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag skulle kunna skiljas från det alltsammans, om
det vore i dag — med vemod kanske, men ej mer.
Jag har vänner, men jag älskar ingen så högt, att
jag ej kunde stilla lösa min hand ur hans. Och på
något sätt behåller jag väl det som varit något
djupare värdt. Blott Gud ej släpper mig — blott
jag djupast i mitt väsen återfinner denna grund, som
då jag berör den återger mig all trygghet. Han är
den omistlige.
Socrates’ bild träder fram. Han hade ock löst
sig från jordens band. Och gick bort utan sorg.
Såsom han säger i Phaidon: “Af dessa orsaker
bör man vara vid godt mod med afseende på sin
själ, som under sitt lif har sagt farväl åt de sinnliga
njutningarna och kroppens tjänst, i den tron att de
äro något för honom främmande och snarare göra
honom ondt än godt; som i stället sökt sin mat i
kunskaper och sanningens inhämtande och prydt sin
själ ej med en främmande utan med hennes egen
prydnad: besinning, rättrådighet, sedligt mod, frihets- och
sanningskärlek, och som så beskaffad afvaktar
färden till Hades, beredd att resa, närhelst hans
öde kallar honom“. Själen är här bunden vid det
eviga goda, vid de eviga idealen, och då blir det
lätt att lösa sig från det jordiska.
En modem människa af denna typ säger kanske
hellre så: “Jag sträfvar redligt att göra det rätta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
