Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Resan börjar. — Genua. — Norddeutscher Lloyds ångare. — Lifvet ombord. — Bekantskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplyste oss om, att det var orätt tåg. Vi måste alltså ut igen.
Ändtligen kommo vi till Genua kl. 1 på natten i stället för kl. 8
på kvällen. Ja, man måste finna sig i sådana missöden. Sällan
torde väl en resa aflöpa utan någonting i den vägen. Den som
är för mycket rädd därför, gör bäst, om han stannar hemma
och låter andra resa.
I Genua stannade vi blott ett par dagar. Det är en vacker
stad. Isynnerhet utomordentligt vacker är kyrkogården Campo
Santo. Läsaren ser en bit därifrån på sid. 11. Det är en liten
bit af ofantliga korridorer med grafkor på bägge sidorna,
grafkor prydda med de härligaste bildhuggeriverk i hvit marmor.
När jag åkte genom den världsberömda Greenwich kyrkogård i
Brooklyn, trodde jag, att dess make ej vore att finna i hela
världen. Men dess härlighet bleknade, när jag kom in i detta
de dödas slott i Genua.
En egendomlighet på de katolska kyrkogårdarna är, att man
där i minnesvärdarna ser så mycket, som talar om uppståndelse
och lif. Det är det kristna hoppets språk. De protestantiska
äro däremot vanligen tomma på sådant. Där ser man
merendels polerade eller utsirade grannlåtskors — en vidrig
motsägelse — eller flata stenar med den aflidnes namn, eller afbrutna
pelare eller en askurna o. d. På en kyrkogård i Sverige
stod en lång tid en vård öfver en ung flicka. Det var en liten
marmortafla, ställd på kant. På den stod ett litet slätt enkelt
kors, och där ofvanpå satt en dufva, som sträckte ned hufvudet,
lyssnande om det icke snart skulle börja att röra sig där nere.
Många gånger stannade jag med riktig uppbyggelse inför denna
sköna vård. Men så dog flickans fader. Han var en rik man.
Den lilla vården flyttades åt sidan, och öfver den jordade
grosshandlarens mull sattes en stor, polerad stenkoloss, som
ingenting annat sade än: »Det är en rik man, som ligger här.»
I Genua bodde vi på Riviera Hospiz, ett kristligt hotell,
som förestås af en tysk pastorsfamilj. Det var ett trefligt ställe.
Priserna voro just måttliga.
För tillfället pågick i Genua allmän hamnarbetarestrejk, och
i hamnen lågo en mängd fartyg, som hvarken kunde bli lossade
eller lastade. Arbetarna gingo i klunga nere vid hamnen och
gjorde ingenting annat än förargades och lurade på s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
