Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Evangelisten Shih (Sten). — Bref från honom. — Sändebref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 < 3
del kändes det mycket skönt, och ur djupet af mitt hjärta
tackade jag Gud för det härliga, som fallit på min lott, nämligen
det, att för dessa törstande själar få förkunna evangelium
om frid.»
Innan jag lämnar Wuchang, skall jag för läsaren presentera
en liten scen, som jag såg hvarje dag under min vistelse där.
Som bekant, raka kineserna främre halfdelen af hufvudet.
Bar-berareyrket är därför i Kina ett mycket anlitadt yrke. Skägget
kan ju en person raka af själf, men för att få hufvudet rakadt,
måste han anlita hjälp. Nu finnas naturligtvis barberarestugor,
men äfven ute på gatan träffar man här och där barberare, som
äro sysselsatta med att raka hufvuden. Det är en sådan bild
läsaren ser på sid. 312. Skall en kines vara snygg, måste han
rätt ofta låta raka sitt hufvud. Hvad skägg angår, lär det vara
sed, att ingen bär sådant, förr än han är mellan 40 och 50 år
gammal.
Att kineserna begagna långa hårpiskor, bestående dels af
deras eget hår dels af annat, som flätas in i det egna, är
bekant. Stundom ser man deras hårpiskor räcka nästan ned till
marken. Då de äro stadda i arbete, binda de merendels upp
sina hårpiskor omkring den rakade delen af hufvudet. Det lär
ha varit fråga om, att de långa hårpiskorna skulle afklippas på
soldaterna, emedan de voro hinderliga för deras krigstjänst. Men
det lär ha stött på så stort motstånd, att det icke kunnat
genomföras. Kejsarinnan säges ha varit för saken. Men huru mäktig
och egenmäktig hon än är, allsmäktig är hon icke. Att bryta
gamla inrotade seder är icke heller någon lätt sak, vare sig i
Kina eller annorstädes.
Det återstod nu för mig och min hustru endast att säga
farväl till stationen i Wuchang. Skollärarinnan hade samlat
flickorna inne hos fröken Jönsson, för att de skulle sjunga en
afskedssång för oss. Det var en kinesisk öfversättning af en
engelsk sång, och vi fingo i den engelska sångboken följa med
innehållet. Flickorna gjorde sitt bästa. Sedan de slutat, sade
jag till fröken Jönsson, att hon, när vi hade rest, skulle anordna
ett litet kalas för skolbarnen. Det behöfs icke mycket för att
åstadkomma ett sådant i Kina. Litet te och kakor samt
karameller är alldeles tillräckligt. Och jag ville, att de kära barnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
