Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 47. Jubileumskonferensen. — Kinesiskt omdöme om missionen. — Ett sällskap amerikaner. — Bjudningen från konferensen. — Fotografering. — De obundna fötternas skola. — Bjudning hos svenske generalkonsuln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
sin uppgift att upplysa och på annat sätt gagna kineserna.
Missionärerna hafva varit kinesernas uppfostrare. De ha författat
originalarbeten på kinesiska, de ha öfverfört utländska verk till
detta språk, de ha upprättat skolor, seminarier, universitet och
sjukhus, de ha infört konster och vetenskaper i Kina, de hafva
varit förelöpare för handeln. Andra européer, vare sig turister
eller bofasta, lefva främmande för landets folk. Missionären
åter är kinesens ständige kamrat och vän. Han är alltid
sysselsatt med kärleksverk.» —
Bland besökande vid jubileumskonferensen bör särskildt
omnämnas ett sällskap amerikanare, som inom missionsvärlden
tilldragit sig en mycket ovanlig och allmän uppmärksamhet. Förre
presidenten vid Columbia University i New-York, (sedermera
borgmästare i samma stad) Seth Low hade satt sig i spetsen för
att bilda ett sällskap af hundra rika amerikanare, hvilka,
fördelade på sektioner, skulle besöka alla missionsfält i världen
för att taga reda på verkliga förhållandena samt efter hemkomsten
afgifva ett tillförlitligt och opartiskt vittnesbörd om
missionsarbetet, dess karaktär och dess framgångar. Alla reste de på
egen bekostnad. Och en del af dem — jag tänker de voro
omkring 20 — hade infunnit sig vid jubileumskonferensen i
Shanghai, bland dem Seth Low själf. De bodde på stadens
förnämsta hotell. Där gåfvo de en dag en mottagning för
konferensmedlemmar. Naturligtvis gingo jag och min hustru dit upp.
De amerikanske männen stodo i lång rad i en stor Sal. Alla
gäster som infunnit sig, fingo defilera förbi dem och trycka
deras händer. Det är en amerikansk sed, tröttsam och besvärlig,
men oöfvervinnelig. Man måste finna sig däri. — Jag var en
gång i Amerika med om en sådan mottagningsceremoni för
president Roosevelt. Det varvid Yale University’s 200-årsjubileum.
I en ändlös rad måste vi defilera förbi presidenten, trycka hans
hand, nämna vårt namn äfvensom det land, hvarifrån vi voro.
När jag nämnde mitt namn och sade, att jag var från Sverige,
så tryckte han mina händer mycket hjärtligt, och hans ansikte
ljusnade. Han förklarade: »Det bästa af hvarje slag, som kommer
till Amerika, kommer från Skandinavien.»
Af dessa amerikanare i Shanghai var det några, som jag
träffat i Amerika, och som väl kände igen mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
