Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 6—14. Turkiet: Konstantinopel, Athos, Thessalonika - 10. Muhammedanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Muhammedanernas gudstjensthus kallas moskéer. Bredvid
hufvudbyggnaden stå ett eller flere höga, smala torn. De kallas minareter.
De dagliga bönestunderna äro fem, och de utropas från
minareterna. Den första bönestunden är vid dagens inbrott, den sista sedan
det blifvit natt. Utropet, som ersätter den hos de kristna vanliga
klockringningen, sker med följande ord: »Gud är den högste; jag
betygar, att det icke finnes någon Gud utom Allah; jag betygar,
att Muhammed är Guds sändebud; kommen till bön, kommen till
gudstjenst; Gud är den högste, det finnes ingen Gud utom Allah.»
De särskilda satserna af detta rop upprepas 2 à 3 gånger.
Utroparen, som står på balkongen nära minaretens topp, sjunger
eller rättare sagdt skrålar fram denna bekännelse och uppmaning.
Melodien påminner mycket om de gamle brandvakternas sång i våra
städer här hemma i Sverige. Det är ett jämmerligt läte.
Jag har ofta sett uppgifvas, att när muhammedanerna höra dessa
rop, så lemna de genast hvad de hafva för händer och förrätta de
föreskrifna bönerna, det må nu vara handtverkaren i sin verkstad,
köpmannen i sin butik, vandraren på vägen, på gatan eller torget.
Jag tyckte, att det skulle vara intressant att få se denna företeelse.
Men ingenstädes fick jag se densamma. Antingen hafva berättelserna
varit öfverdrifna, eller ock har gudaktigheten väsentligen aftagit bland
muhammedanerna. Jag skulle tro det förra. De som beskrifva
främmande förhållanden, göra ofta mer deraf, än de i verkligheten äro.
Naturligtvis finnes en eller annan verkligen allvarlig muhammedan, som
man kan få se regelmessigt förrätta sin andakt, hvarheldst han än må
befinna sig, när bönetimmen går in. Men hela den stora hopen synes
fullkomligt likgiltig och låter utroparen från minareten ropa för
änglarne eller för hvem annan som heldst, som vill höra hans kråksång.
Vid bönen förändrar muhammedanen ofta ställning. Stundom
reser han sig, stundom står han på knä, stundom ligger han på sitt
ansigte. Han vänder dervid ansigtet alltid åt Mekka. I hvarje moské
finnas alltid »bönenischer», framför hvilka bönerna ske. Dessa nischer
äro nämligen belägna så, att den som vänder sig mot dem, vänder
sig åt Mekka till. Se bilden på sid. 64.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
