Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 6—14. Turkiet: Konstantinopel, Athos, Thessalonika - 14. Resan till Saloniki. Berget Athos. Saloniki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
FJORTONDE KAPITLET.
Längs stadens hufvudgata gick t. o. m. en spårväg. Bilden på sid.
105 visar efter en fotografi, som Rosendahl tog, ett stycke af denna
gata. Föröfrigt kan man på sid. 104 se en fotografi, som vi togo
af sjelfva staden. Det stora fästningstornet längst till höger kallas
blodstornet. Det har förut tjenstgjort såsom fängelse, och inom
dess murar har säkert mycket både rättfärdigt och orättfärdigt blod
blifvit utgjutet. Här hafva nog många troende kristna måst försmäkta
i bojor för sin trohet mot Herren Jesus. Ingen känner nu deras
namn mer än han. Men den som är känd af honom, behöfver icke
vara känd af någon annan.
Vi vandrade från blodstornet längs murens utansida uppåt
höjden, som synes på bilden. Men vi tordes icke gå synnerligen
långt. Vår förare var nämligen rädd. En man med misstänkt
utseende, som försökte att locka oss med sig, bidrog äfven till att göra
oss försigtiga. Vi visste, att platsen utanför stadsmuren är mycket
osäker, och att öfverfall ofta der förekomma. Konsulns son
berättade, att han dagen förut hade sett, huru en person rånades och
mördades ett litet stycke från den plats, der vi vände. På ett ställe,
der muren var trasig, klefvo vi emellertid upp för att få en
öfverblick öfver staden, men en muhammedansk kvinna, som såg oss,
började skrika, så att vi genast måste vända om.
I Saloniki hafva de katolska barmhertighetssystrarna ett sjukhus
jemte pension och skola för 200 flickor. Omkring 60 af dem bo i huset.
Somliga betala för sig, de flesta hafva allting fritt. Nästan alla flickor,
som besöka skolan, äro döttrar till de kristna, som bo i staden,
endast några få äro judar och muhammedaner. Någon egentlig mission
bland icke-kristna förekommer icke. Vi besökte anstalten. En nunna,
som talade tyska, tog emot oss, visade oss mycken vänlighet och
förde oss genom rummen. När vi kommo in i det lilla trefliga
kapellet, föll hon på knä inför den korsfästes bild, och jag skämdes
inför mig sjelf, att jag icke gjorde detsamma.
Detta erinrade mig om en annan händelse. Jag stod i domkyrkan
i Köln och hörde en gripande predikan. Efter dess slut gick
åhörare-skaran fram till ett altare, der välsignelsen skulle läsas öfver henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
