Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 21—29. Syrien: Bejrut, Libanon, Baalbek, Damaskus - 22. I Bejrut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRD GENOM BEJRUT. — UTFLYGT PÅ LIBANON. I 71
ningar. Bland muhammedanerna får dock här, liksom annorstädes i
Turkiet, ingen mission bedrifvas. Förhållandet mellan de kristna
missionärerna är icke heller det bästa. Icke kunna de lefva tillsammans,
icke verka tillsammans, icke se hvarandras verksamhet med glädje.
Ja än mer: katolikerna och protestanterna kunna icke ens lägga sina
döda på samma kyrkogård. Icke heller kunna de begge katolska
kyrkorna förena sig med hvarandra om en gemensam plats för sina döda.
Alla måste hafva sina särskilda kyrkogårdar. O huru mycket
annorlunda skulle det icke se ut i verlden, om alla de, som af hjertat
vilja verka Guds verk, kunde göra det sida vid sida i broderlig
endrägt med hvarandra! Men Herrens bön om de troendes enhet tyckes
ingenstädes finna rum i menniskors öron och hjertan. Dock — man
får vara glad åt, hvad som verkligen göres. Paulus fröjdades öfver,
att Jesu namn förkunnades, äfven om det icke alltid skedde så rent
och ädelt, som han önskade (Fil. i). Men nog är denna förfärliga
söndring med deraf följande misstankar, förtal och strider egnad att
störa det intryck, man får af det goda, som man ser de olika partierna
hvar på sitt håll uträtta. Det är, som när man ser en tunn och klen
skörd växa på en illa skött åker. Det växer ju, men ack, hvad
skulle icke åkern kunna bära, om den vore annorlunda skött, och
om arbetarne hjelptes åt att plöja och så i stället för att gå och
trampa i hvarandras tegar!
Sedan vi nu besett staden, åkte vi vidare ut till Libanon. Det
var en mycket ståtlig färd. O hvad det berget är majestätiskt! När
vi kommo till stadsporten, stod der en turkisk soldat, som skyldrade
gevär för konsuln.
»Åh», sade jag, »skyldrar den turkiska vakten gevär för er?»
»Ja», svarade han skrattande, »man skall väl någonting hafva
för det, att man är tre konungarikens konsul; och då man icke har
någon lön, så är det ju icke mer än rätt och tillbörligt, att man får
åtnjuta en liten smula höflighet. Andra makters konsuler här hafva
mycket stora löner.»
När vi hade åkt ett stycke utåt Libanon, stannade vi vid en
restauration. Konsuln ville bjuda oss på någon förfriskning. Serve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
