Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 84—90. Alexandria, Medelhafvet, Italien: Neapel, Rom, Milano, hemfärden - 85. Ur Roms historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
756
ÅTTIOTREDJE KAPITLET.
allt större och större kraft sina anspråk gällande såsom den kristna
kyrkans öfverhufvud, och för de bannstrålar, som han kastade ut från
sitt residens i Rom, darrade både konungar och folk. Såsom exempel
på denna makt må följande händelse omtalas.
Kejsar Henrik IV hade förklarat påfven Gregorius VII afsatt. Det
var år 1076. Påfven svarade med att utfärda en s. k. bulla, hvari
han bannlyste kejsaren, förbjöd honom att vidare regera samt löste
»alla kristna från den edliga förpligtelse, som de gifvit honom».
Bullan var som ett åskslag. Henrik, som i början ämnat trotsa
henne, blef ängslig i sin själ. Kyrkans bann hvilade såsom en Guds
dom öfver honom, och han måste bekväma sig att söka nåd. Midt
i vintern, i december månad, begaf han sig af till Rom för att bedja
påfven om förbarmande. Efter en långvarig resa, full af de största
faror, lidanden och ansträngningar, träffade han påfven på slottet
Canossa. Tre dagar fick den mäktige kejsaren stå i botgöraredrägt,
barhufvad och barfota, på slottets borggård, innan det behagade den
helige fadern att mottaga honom. Henrik betygade sin allvarliga
ånger, kysste påfvens fot samt lofvade att i allt underkasta sig hans
dom utan att hysa något agg emot honom. Och nu först meddelade
påfven honom aflösning.
Det påfliga bannet var ingen leksak. Den bannlyste var
förbannad inför Gud och menniskor och betraktades såsom ett
mensklighetens afskum. För honom slöt sig hvarje dorr, allt flydde och
undvek hans andedrägt, som om han hade pesten. Hvar och en, som
umgicks med honom, talade med honom eller åt i hans sällskap,
gjorde sig delaktig i samma förbannelse. Belades ett helt land med
bann, hvilket kunde ske för dess konungs synder, så var det ännu
förfärligare. Ett sådant bann kallades interdikt. Vid midnattstid
förkunnade klockornas döfva ljud domens annalkande. Den korsfästes
bild höljdes i sorgflor, helgonens bilder öfvertäcktes, och deras reliker
fördes ned i kyrkornas djupaste hvalf. All gudstjenst upphörde.
Ingen prest invigde altarets sakrament. Ingen klockringning, sång
eller orgelmusik fick förekomma i kyrkorna. Der herskade
dödstystnad. Dop egde rum endast i tysthet. Inga bröllop fingo hållas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
