Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 84—90. Alexandria, Medelhafvet, Italien: Neapel, Rom, Milano, hemfärden - 89. S:t Peterskyrkan. Vatikanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VATIKANEN.
791
yr i hufvudet. De äro mästerverk af verldens största konstnärer.
Jag skall alldeles afhålla mig från hvarje försök att beskrifva dem.
Bland rummen, som vi besökte, var naturligtvis också det
Sixtinska kapellet, inrättadt af påfven Sixtus IV omkr. år 1470. Det
är en mellan 40 och 50 meter lång och 16 meter bred sal, hvars
väggar och tak äro helt och hållet betäckta med freskomålningar,
som anses vara de finaste i verlden. Främst bland dem står Michel
Angelos tafla: Den yttersta domen. Hon är målad på altarväggen
samt är 20 meter hög och 10 meter bred. Jag satte mig en stund
framför henne. Kristus sitter till doms och vid hans sida jungfru
Maria. De äro omgifna af patriarker, profeter och apostlar.
Öfver-ängeln, som synes under dem, är sysselsatt med att samla de döda
till domen. De rättfärdiga sväfva upp på domarens högra sida. De
onda andarna söka att hindra dem, men änglar hjelpa dem. På den
venstra arbeta de förtappade förgäfves att komma upp. Under dem
gapar helvetet. Ja, det är en sann, profetisk händelse, denna tafla
framställer. Men de, som se densamma, äro så upptagna af att
beundra teckningen, att de alldeles glömma saken och allraminst komma
sig för att tänka på, att de sjelfva skola vara med i den domen.
Huru gripande är icke de förtappades osalighet tecknad! Men
hvilken åskådare tänker väl på, att den der olycklige med de af helvetets
ångest förvridna dragen kanske är hans eget porträtt?!
Jag hade från en katolsk prest ett rekommendationsbref till
påfvens kammarherre, och det skulle hafva intresserat mig ofantligt att
få tala, om ock endast 5 minuter, med »den helige fadern». Men
när jag fick veta, att jag i sådant fall måste falla på knä för honom
och kyssa hans fot eller, rättare sagdt, ett på hans toffel broderadt
kors, så afstod jag derifrån. Jag har till den dag, som är i dag,
aldrig böjt knä för någon annan än Gud. Dock har jag sedermera
nästan ångrat det. Den nuvarande påfven Leo XIII skall vara
en ytterst älskvärd man, och att kyssa ett kors på hans fot hade
väl icke behöft vara så förnedrande. Det kan i grunden vara mer
förnedrande att nödgas taga af hatten och bocka sig för personer,
hvilka i moraliskt värde stå mycket djupt under påfvens fötter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
