Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ÅTTONDE KAPITLET. Yoollong erabadiong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kastade honom med hufvudet före i ett busksnår, där han sparkade
med benen i vädret.
Jag skyndade tillbaka till klippan för att taga min bössa, men
då jag vände om för att fly, blef jag sedd af ett par svarta, som
sprungit fram för att ta reda på hvarför deras kamrat kastat spjut på
dem. De uppgåfvo höga rop, och deras kamrater vid elden, som
började ana, att allt icke stod rätt till, skyndade fram till dem.
Belägenheten började bli kinkig nog för mig, ty massor af spjut hveno
efter mig, när jag sprang, och därför stannade jag helt tvärt, vände
mig om och afsköt båda piporna öfver hufvudet på mina förföljare.
Ett ögonblick därefter hörde jag fyra skott, hvaraf jag förstod, att
Ben och Mikael voro i närheten, och då de uppskrämda vildarna
flydde åt alla håll, vände jag mig om än en gång och sprang utför
berget, så fort benen förmådde bära mig.
Jag sprang så under en kvarts timme utan att se mig om men
ansåg mig då vara tämligen säker och satte mig på en klippa för att
hämta andan. Jag hörde ingenting af mina förföljare, och därför
ansåg jag för gifvet, att vildarna beslutit lämna mig i fred; hvad som
dock föreföll mig högst egendomligt, var, att jag icke hörde något af
Ben och Mikael, som borde ha sprungit utför berget icke långt från
mig, men stillheten stördes icke af något annat än sången från
fåglarna, som började vakna.
»Jag förmodar, att de liksom jag ta sig ett ögonblicks hvila»,
tänkte jag.
»Det är nog ändå bäst, att jag inte ropar, ifall någon af
vildarna skulle vara i närheten. — Men hvar är Södra korset?»
Ja, hvar var det? Borta liksom de andra stjärnorna, som
förbleknat i morgonrodnadens sken. Ben hade icke tagit detta med i
räkningen, och hur skulle jag väl finna återvägen till lägret utan
denna stjärnbild som vägvisare? Med solen till hjälp, förstås. Det
skulle gå lika bra och bättre till och med. Men så kom jag att
tänka på, att åtminstone ett par timmar skulle förflyta, innan solen
kommit upp så högt, att jag kunde se den.
»Det här var inte bra», sade jag för mig själf. »Emellertid är
det nog bäst, att jag går ned för berget och tar reda på bäcken.
Om jag tar vägen åt höger, är jag säker på att komma till lägret i
tid. Men hvad har blifvit af Ben och Micky?»
Just då var det något, som rörde sig i närheten.» Där har jag
en af dem», tänkte jag och ropade med låg röst: »Ben! Micky!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
