Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nå?» frågade Reid. »Hvad är ert svar?»
»Jag räknar till tio», hviskade Ben och drog sig tillbaka från
nyckelhålet. »Jag kan inte se Peter. Håll er i ordning nu! Skjut,
när jag öppnar dörren! Rusa inte ut!»
»Hur går det?» ropade Reid otåligt. »Jag är utledsen på att
vänta. Säg ja eller nej!»
»Nej!» röt Ben och slog upp dörren på vid gafvel. »Fyr!»
Våra revolvrar afskötos nästan samtidigt, och två karlar stupade,
döda eller sårade. Innan vi åter fått igen dörren, kom ett spjut
hvinande, som vi tyckte genom dörröppningen, och genomborrade en
af uslingarna.
»Det där var Uf», ropade Ben, smällde igen dörren och sköt
för bordet, under det att en skur af kulor smattrade mot det tjocka
trävirket. »Hvart har han tagit vägen?»
»De dra sig litet tillbaka», sade Mikael, som klättrat upp på
bordet och tittade genom hålet. »Å!» utbrast han, när ett vildt skrik
hördes utanför, »Uf har spetsat en annan. Nu gå de på andra sidan
huset; några komma hitåt. Passa på!»
I detsamma hörde vi kulor smattra mot taket, och samtidigt
som yxhuggen började dåna mot dörren, blef det ett förfärligt oväsen
i hvardagsrummet, åtföljdt af ett tungt fall och gälla rop.
»De bryta sig in där, gossar. In med er!» skrek Ben och sköt
genom den delvis splittrade dörren.
Jag rusade in i hvardagsrummet, följd af Mikael, och detta i
sista ögonblicket, ty en skur af kulor hven genom förstugan och ett
högt jämmerrop sade oss, att en af de våra blifvit träffad.
Men i hvardagsrummet var det alldeles lugnt och luckorna
orörda, och jag var på väg till ett annat rum, då jag hörde Mikael
ropa: »Jag har honom! Jag har honom! Å, det är ju bara Uf!»
»Mig gå på taket», förklarade Uf. »Mig döda en, två. Sedan
de skjuta, och mig falla ned genom skorsten.»
»Skynda dig, Jack!» ropade Mikael. »De ansätta oss hårdt vid
bakdörren.»
Skjutandet utifrån hade afstannat, medan yxorna bearbetade
dörren, och det tycktes nu endast vara en tidsfråga, när den skulle ge vika
helt och hållet, ty månen lyste redan in genom en ofantlig remna i
den. Jag sköt genom hålet men utan verkan, ty huggningen fortsattes.
Karlen stod antagligen på knä och högg öfver hufvudet på sig.
Han höll emellertid upp så länge, att mitt skott hann besvaras, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
