Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Firman Revel & Komp. upplöses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, jag är inte död, Uf», sade jag. »Och skall inte glömma
ditt deltagande i striden. Hvad skulle du vilja ha?»
Uf tog på sig en mycket dygdig min liksom för att afböja
hvarje tanke på belöning vid ett dylikt tillfälle, men när han slog
upp ögonen och fick se den tomma skålen framför mig, sade han
med ynklig röst: »O, mig vara mycket hungrig!»
Det uppstod ett allmänt skratt, hvarunder fruarna Soames och
Mackenzie kommo in; den förra aktade icke på doktorns varning
utan hälsade mig med en smällande kyss på kinden.
»Gå er väg!» utbrast hon till doktorn. »Hvar skulle vi alla
ha varit i dag, om vi icke haft honom, det skulle jag just vilja veta.
Jag tycker bra om honom och skall kyssa honom en gång till.»
Hvilket hon också gjorde.
»Det gör ingenting», sade jag gladt, då fru Soames formligen
flyttades undan med handkraft. »Och här äro vi nu allesamman.»
»Ja», sade doktorn, »här äro vi, och här lämnar jag er, ty jag
måste återvända till Bathurst. — Håll ert öga på Jack, major, och
om han visar tecken till trötthet, så kör ut alla de här krymplingarna.
Jag skall rida öfver igen i morgon.»
»Vet ni, krymplingar», sade jag skrattande, när doktorn
lämnat rummet, »ni behöfva inte alls vara rädda för att ni trötta mig.
Jag vill höra hela historien — det vill säga allt, som jag inte redan
vet — ända från början. Dra på! Full maskin!»
»Det är bäst, att du börjar, Daisy», sade majoren och satte
henne bekvämare i sitt knä.
»Ja, du kan gärna börja, min tös», sade fru Soames. — »Jag
har redan hört det ett halft dussin gånger», yttrade hon till de andra,
»men jag hör gärna om det igen.»
»Börja då, Daisy», yrkade majoren, hvarpå Daisy blygt började
sin berättelse.
»När du bad mig gå, Jack, sprang jag, så fort jag kunde», sade
hon, vänd till mig. »Gjorde jag inte det?»
»Jo visst», svarade jag. »Det enda, jag var rädd för, var, att
du inte skulle stå ut i längden.»
»Jo, det gjorde jag länge nog», sade Daisy med en nick, »men
när jag sprungit omkring en mil, hörde jag tunga fotsteg bakom mig.»
»Hvem kunde det ha varit?» afbröt jag.
»Det troliga är», sade majoren, »att Reid afsände ett bud till de
öfriga medlemmarna af bandet, sedan ni lyckats komma in i huset,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
