Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Svarta dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnen, bland dem också löjtnanten i fråga. Två dagar efteråt
fingo vi höra att kapten Emma Olson insjuknat. Hon
fördes till sjukhus, där våra officerare följande dag besökte
henne. Tredje dagen fördes hon till ett annat sjukhus, och
nästa nyhet, som nådde oss, var att hon var död.
Förhållandena i Petrograd voro vid denna tid olidliga.
Man rapporterade officiellt upp till 980 kolerafall
dagligen, vartill kom smittkoppor, tyfoidfeber och tyfus.
Dödsfallen blevo så talrika, att man till sist måste avstå från
alla begravningsceremonier. För att få ett barn, som dött
på barnhemmet, begravt måste vårt folk vänta på
kyrkogården från tidigt på morgonen till kvällen. Ihjälsvultna
hästar lågo på gatorna, och det kunde dröja ända till
tio dagar, innan de bortfördes. Under tiden hade de
svältande hundarna slitit stycken ur deras kroppar.
Hundratals människor dogo av svält. Det var förfärliga dagar.
Jämte det att kapten Olson dött, hade tre andra svenska
officerare, däribland krigsskolans ledare, insjuknat. Vi
fruktade att också dessa drabbats av smittkopporna.
Stabskapten Sjöblom och jag gingo till bårhuset för att
söka finna vår döda kamrat. Det var den 5 juli, en
fruktansvärt varm dag. Då vi inträdde, möttes vi av en
förskräcklig stank, som tvingade stabskaptenen att stanna.
Därinne fanns väl ett åttiotal lik, nakna, endast täckta av
ett smutsigt, blodigt lakan, på vilket tusentals flugor tagit
plats. Gångarna mellan liken voro så trånga, att man ej
kunde röra sig utan att stöta till dem. Två män befunno
sig därinne, ordnande med de döda kropparna, som om
dessa varit trästockar. Vid vårt inträde blev luften
formligen svart av de uppskrämda flugorna. Jag trängde mig
fram genom en av gångarna till ett lik, på vilket var fästat
en papperslapp med kapten Olsons namn, och då jag lyfte
på lakanet, såg jag hennes ljusa hår. Detta var det enda,
på vilket hon kunde igenkännas, ty sjukdomen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
