Qvinna, du skapelsens värmande sol, du hjerta i tingen.
Lilja, som breder ditt doft vidt kring den ödsliga jord!
C. J. BergmanSjelfständig kraft är mannens första dygd.
E. Tegnér
I den mörka hörnkammaren, Erikas tillflykt då hon behöfde vara ensam, fann Birger sin hustru. Det låg en viss aktningsfull ömhet i den försigtighet, hvarmed han gläntade på dörren.
"Kom in, Birger!" sade Erika med innerlig vänlighet. "Jag ser på dig, att du medför goda tidningar."
"Ja!" Den i sitt eget hjerta biltoge mannen böjde sig ned öfver sin hustru och hviskade: "Gud har tillåtit mig bidraga till ett menniskolifs räddning - dina böner, min Erika, skola göra det öfriga."
I Erikas milda ögon låg en ljuf och salig frid. Det förekom äfven henne som om den skeppsbrutne kaptenens räddning var en afbetalning på Birgers stora skuld, och så räknade de hvarje god handling Birger förmådde uträtta. Det var märkbart huru denne man - allvarsam, bestämd och kraftfull i sitt väsende och handlingssätt, med förmåga att genomdrifva en stark viljas öfvervägande magt på den svagare, allmänt ansedd och aktad för redbarhet och redlighet - ensam med sin hustru och sitt samvete (de utgjorde nästan ett, ty Erika var hans samvete), antog snart sagdt en annan karakter.
Mot henne var han öm, mild, till och med vek. Hon läste i hans hjertas innersta, hon såg den frätande mask, som aldrig lemnade honom ro, med det var hennes varsamma hand, som ändrade dess läge så, att den kändes mindre aggande. Hon ledde sin makes tankar till Gud, hon ledde dem till goda gerningar, till frisk verksamhet. Hon lemnade honom ej åt sig sjelf. Hvarje hans bekymmer, hvarje huslig omtanke delade hon med honom. Intet företag dolde han för henne; och den förståndiga, kärleksrika qvinnan tillstyrkte och inledde honom ofta sjelf i handelsföretag, ej för vinning - ingen kunde mindre än hon skatta den för egen del - men emedan den ökade verksamheten alltid gaf hans lynne en bättre och lättare rigtning.
Erika visste kanske aldrig rätt sjelf hur kär Birger blifvit henne, men denna dag, när hon stod på bryggan och såg huru hans starka, kraftfulla arm säkert styrde den lilla farkosten mellan isstycken och bränningar, när hon såg honom orubbligt lugn och ihärdig strida med de rasande svallvågorna om hvarje fotsbredd han framträngde, då svälde hennes hjerta både af qvinnans fruktan och qvinnans stolthet. Dessa känslor voro inseglet på naturens egen kraft.
Qvinnan älskar att se mannen utföra handlingar, som vittna om själsnärvaro och styrka, icke derföre som skulle hon alltid, enligt det föråldrade bihanget till hennes meritförteckning, utgöra den svagaste hälften, rankan, som behöfver stödjas, o. s. v., utan helt enkelt deraf, att mannens kraft, i synnerhet den älskades, lifvar hennes egen. Hon lär sig akta och ära honom, och dessa känslor befästa kärleken långt mer än en hop betydelselösa, genom vana utslitna fraser.
Men, för att egentligen tala om Erika, så inverkade på henne äfven den ångest, som hon utstod. Väl hade hon hvarje höst varit orolig, innan Birgers återkomst gjorde slut på bekymret, men hon hade ej förrän i dag sett honom i lifsfara. Intrycket var djupt: under den lugna ytan bodde varma känslor. Pligten att älska hade omärkligt blifvit hjertats bud, men vanan att beherska sig sjelf var hos Erika så stor, att ingen af hennes rörelser bemärktes af Gabriella, med hvilken hon talade lugnt och undergifvet som vanligt.
Det var blott Birger, som vid första ögonkastet såg, att hennes hjerta klappat för honom med högre oro än vanligt. Kan hända var det den deraf föranledda rörelsen, som kom honom att alldeles mot sin vana omfamna sin hustru i närvaro af främmande personer. Vare härmed hur som helst, så stodo de nu ensamma i den mörka kammaren. Birgers arm slöt sig om hennes lif med den nästan blyga hängifvenhet, hvarmed han älskade Erika, och villigt och kärleksfullt lade hon sitt hufvud på hans axel.
"Jag tror nästan, att du håller af mig, Erika?" sade han och såg henne tillitsfullt i ögat.
"Ja, Birger, det vet Gud, jag håller dig mycket kär! Men denna stund böra vi ändå icke längre ha för oss sjelfva: vi måste tänka på vår gäst - hur är det med honom?"
"Mycket bättre än jag kunde hoppas. Han håller nu på, men biträde af den raske jungmannen, att få torra kläder på sig. Jag skall snart hemta honom... Ställer Ella frukosten i ordning?"
"Ja, den är redan färdig... Är kapten hygglig?"
"Han förekommer mig att vara en dugtig och bra karl... litet barsk om bord, tror jag."
"Och hur tycks han taga sin olycka?"
"Som en man bör: han är tystlåten deröfver..."
"Erika du, Anton säger, att kapten kommer in!" ropade Gabriella i dörren. hon trodde sig öfverraska sin svägerska med en nyhet.
"Jag vet, jag vet! Birger går nu att hemta honom. Skynda dig att duka, min lilla Gabriella!"
Gabriella flög som en vind till köket och från köket till daglig-rummet... "Skall det var vin?" frågade hon, men då ingen hörde, hemtade hon på eget bevåg ett par buteljer af Haraldssons enskilda äkta lager. Gubben mötte henne, då hon återkom med sin fångst.
"Hvad har du der, min pulla?" frågade han.
"Vin, pappa!"
"Vin - det kunde väl ha hjelpt sig med öl... Hvar har du tagit det?"
"Jo, kära pappa jag klef upp på fastaget och tog på öfversta hyllan... der står ju bästa slaget?"
"Men det är mitt gamla vin, sådant som inte vankas nu för tiden och som inte får röras förrän till ditt bröllop, barn! Jag har just gömt det för din skull, och nu bär du vackert ned buteljerna igen på sitt ställe!"
"Till mitt bröllop, pappa? Jag har ju ingen fästman än."
"Om du lefver, får du väl fästman, min flicka... Men bär nu ned vinet, och prata inte! Birger har något portvin på nedra hyllan - tag en butelj af det!"
"Ja, men pappa, nu går det i dörren inne till blå kammarn!" sade Gabriella, lyssnande. "Jag kan väl icke möta honom med buteljerna heller, snälle pappa, låt bröllops-vinet gå... der är nog mera qvar."
"Du lilla slarfva!" Haraldsson ryckte i hast till sig den ena buteljen och hade lyckligt låst in den i ett litet väggskåp, hvartill han sjelf bar nyckeln, då Birger inträdde, stödjande den skeppsbrutne kaptenen, och förestälde sin gäst för Haraldsson, hvilken på sitt sätt höfligt bjöd honom välkommen, derefter för Erika, som inkom från andra sidan, och sist för Gabriella, som genast hade den artigheten att framskjuta en stol åt kaptenen, hvilken tycktes ha mycket svårt att stödja på fötterna.
"Jag var långt ifrån att ana", sade kapten Rosenberg och lät sitt öga hastigt ila från den täcka husmodern till Tistelöns praktfulla ros, den sköna Gabriella, "då jag i går afton anbefalde min själ i Guds hand, att jag i dag skulle vakna i ett annat paradis än skriften omtalar, men, pris vare försynen, min raske jungman och min ärade värd, jag känner mig ganska väl!"
Det låg i den unge skepparens sätt att uttrycka sig en raskhet och artighet, hvilken vid ett tillfälle sådant som det närvarande vittnade om både sjelfbeherskning och någon bekantskap med den finare bildningen. Gabriella tyckte, att han var ganska intagande i sin olycka, trots det, att Birgers rock var för stor och följaktligen missklädde honom. Erika tänkte rätt nog, att läpparne talade ett annat språk än hjertat, ty oaktadt det antagna lugnet, den höfliga tillfredsställelsen, låg dock i hans mörka ögon, då de ibland sväfvade ut öfver det oroliga hafvet, ett uttryck, hvilket tydligt tolkade hvad hans manliga hjerta försmådde att gifva luft i ord. Det var en af motgången djupt träffad, men icke krossad själs tysta strid med sig sjelf.
Kapten Carl Rosenberg, en ung förtjenstfull man vid tjugufem år, känd för mer än vanlig skicklighet i sitt yrke, för mer än vanligt mod, till och med en smula oförvägenhet, hade egentligen sjelf gjort sin uppfostran. Tidigt i saknad af föräldrars ledning, fattig, utan förbindelser, hade han blott sin egen outtröttliga verksamhet och sin brinnande lust för sjöväsendet att tacka för att han redan vid tjuguett års ålder blef hedrad med förtroendet att föra fartyg. Född bland folket - hans far hade varit båtkarl - var det så mycket förtjenstfullare, att han, jemte skickligheten i sitt yrke, förvärfvat sig en viss bildningsgrad, som i förening med naturlig käck stolthet och en icke obetydligt vighet i konsten att förtälja "skepparhistorier" öppnade honom väg till umgänge i de bästa borgerliga hus, en förmån, genom hvilken hans sätt att vara erhöll en anstrykning af polityr, som äfven kläder en vacker, öppen och rättfram sjöman.
Men mod, skicklighet och förtroende af andra rädda ej från hemsökelsen af ett plågoris, som kallas otur. Rosenberg hade otur. En gång förut, för två år sedan, hade han förlist. då hade likväl en del af lasten och hela besättningen blifvit räddad. nu gick allt förloradt, och bland spillrorna af det vrak, på hvilket han, uttröttad af ansträngning nedsjunkit, såg han äfven sina egna förhoppningar om lycka och oberoende, kanske äfven framtida förtroende, gå i qvaf.
Ej under att han kämpade en svår kamp. Den unga örnens vingar voro stäckta: förgäfves lyftades de till flygt.
"Var så god och tag halfvan", erinrade Birger, "den kan, min själ, behöfvas, herr kapten!"
"Fisken skall simma... gutår, herre!" Haraldsson beledsagade sin älsklingsdryck med ett långt: "Ah, det är bränvin, som duger!"
"Ganska godt", yttrade Rosenberg, "håller sina goda sex grader!" Han vände glaset mot dagern och betraktade innehållet med kännareblick.
"Åh, det har intet att betyda mot pappas gamla vin!" inföll Gabriella och visade leende på den eröfrade buteljen.
"Hvad - har du gjort hemgång på fars egna hyllor?" frågade Erika och kastade en frågande blick på Haraldsson.
"Den flickungen gör med mig hvad hon vill!" svarade Haraldsson med ett slags skämt, hvari han var långt från att tro, att rena sanningen låg gömd. "Ser kapten det här vinet - det är mycket gammalt. Jag köpte det af en vestindiefarare för många herrans år sedan. Vi ska' smaka på't... langa hit korkskrufven, Anton!"
Anton, som steg upp vid omnämnandet af vinhandeln med vestindiefararen, bytte en betydelsefull blick med Birger. Det låg ett bittert hån i det korta skratt, hvarmed han ofta beledsagade sin rörelser, men det var skarpare än vanligt, då han räckte fadern korkskrufven för att öppna vinbuteljen, en af de sista representanterna af den gamla goda tiden, då gubben Haraldsson ej behöfde annat mynt, än sin oförvägenhet och sitt rymliga samvete, för att skaffa sig alla möjliga sällsyntheter.
Vinet slogs i, och Gabriella bjöd den unge kaptenen att smaka denna drufvans utvalda saft.
Rosenberg tycktes icke vara någon kostföraktare. Med en artig bugning för sin unga värdinna tömde han glaset och sade: "Maken till vin har jag knappt druckit hvarken in- eller utrikes, och jag vore frestad tro att det legat gömdt här på ön sedan våra tappra förfäder vikingarne gjorde sina små lusttåg ut i verlden."
"Ja, de hade just sina stamhåll här i Bohusläns skärgård!" utbrast Anton, som alltid kände sig underbart fängslad vid minsta anspelning på sagotiden. "Här finnas i bergen inhuggna många skepp, och det talar för den tron, att vikingarne lefde godt bland våra klippor."
"Det är nog säkert", menade Rosenberg, "och jag undrar icke, att de företrädesvis valde den här fördömda skärgården, när de ville vara i fred. Deras fiender skulle, vid min arma själ, den tiden ej haft synnerligt godt att söka upp dem i sådana smyghål. Det sägs ock, att de här trakterna egna sig förträffligt till smuggelhandel."
"Åh, den tiden är länge se'n förbi!" inföll Haraldsson. "Men hvad nu vikingarne anbelangar, så var det nog ett satans dugtigt folk, som förstod att lefva, och att de lefde här ha vi all anledning att tro. I min ungdom, då jag jemt flackade omkring, var jag ofta på Sotenäs. Der fins många märkvärdigheter från fordomtima: bland annat är i Tossene socken ett flackt berg, der ett helt sjöslag står inhugget; och den stora jättegrytan på Russeberget duger ock att se på. Kyrkorna ha äfven stora märkvärdigheter, konstiga stenar med runeskrift, som stora herrar komma långväga ifrån för att se och rita af."
"Herre gud, hvad far ändå har sett mycket!" yttrade Anton, som för första gången kände ett slags begär att göra en utvandring och sålunda sjelf bli delaktig af den lyckan att på närmare håll få skåda dessa märkvärdigheter från hednatiden.
Men kapten Rosenberg tycktes icke dela hans smak utan förde åter talet på mera praktiska ting, hvaribland lurendrejeri och sjötullstaxan syntes honom värdiga att afhandla. "Lurendrejeriet", yttrade han vänd till Birger, "är en naturlig, snart sagdt, förlåtlig följd af den oerhördt dryga tull, vi nödgas erlägga för de varor vi införa. Vi köpa ju dem å nyo."
"På sätt och vis - men utan detta onus skulle landet, som jag tror, befinna sig sämre. Våra egna fabriker, vår egna produkter skulle falla betydligt."
"Det förundrar mig", inföll kaptenen, "att höra dessa tänkesätt, der jag, för att var upprigtig, minst väntat dem. Men jag respekterar hvars och ens öfvertygelse. Emellertid, hvad landet vidkommer, torde det vara oafgjordt om det ej skulle vinna mera vid en fri in- och utförsel. Om vi t. ex. betrakta hansestäderna, hvar finnes en mera rik och blomstrande handel än i Hamburg? Jag kommer och reser, köper och säljer, utan att de förbannade tullsnokarne ligga mig i hälarne och jaga mig som ett lumpet villebråd. Lefve friheten! Jag är ingen vän af tvång och pålagor."
"Klokt taladt!" sade Haraldsson och klingade med kaptenen.
Birger log. Han öfvertänkte för sig sjelf det olika begrepp, som kaptenen och hans far fästade vid det farliga lurendrejeriet. Kanhända var Birger sjelf i grund och botten öfvertygad, att större frihet vid införseln af utländska produkter skulle förekomma eller åtminstone betydligt hämma det onda, som smuggleriet medför. Det är nästan icke möjligt, att han, som haft tillfälle att se detta onda i dess innersta rötter, ej skulle önskat dess afskaffande. Men säkert är, att han nu bar en så djup afsky för all oloflig handel, att han, efter den förfärliga händelsen med tulljakten, skydde den som pesten och högst ogerna inlät sig i samtal om detta ämne. Birger hade för öfrigt uppnått den ålder, då mannen visligen behåller för sig sjelf sina tankar, synnerligt i ämnen, som röra staten, eller åtminstone yttrar dem med en viss försigtighet. Rosenberg deremot, ung och varm, älskade ej denna mannaålderns ofta dyrköpta egenskap, och för att ej på något sätt såra sin gäst genom tystnad, fortsatte han samtalet, men yttrade sig blott i allmänhet:
"Jag ser hur det är", sade kaptenen leende, "men innan vi alldeles nedlägga ämnet, vill jag upptaga en fråga, den jag känner mig öfvertygad, att vi måste betrakta lika. Jag menar den småaktiga noggrannhet, hvarmed en väl dresserad tullsnok till punkt och pricka fullgör sin tjenst, då han äfven roffar till sig de smulor, som armodet skrapat tillsammans. Dessa slags beslag, hvilka i synnerhet lämpa sig för gränsen, återfinner man också der i talrikhet. Man tänke sig en fattig familj, en stackars enka, som knogat i hop en liten sparstyfver för att göra det stora inköpet af några alnar tyg till en klädning, ett par skålpund kaffe, en sockertopp o. s. v. För att göra handeln så mycket indrägtigare, skall den ske i Norge, der priserna äro billigare och utomdess vinsten på mål och mått ger en icke obetydlig förmån. Nu rustas till Fredrikshalds-färd. Man prutar, handlar och ger sig af med stor belåtenhet på hemfärden. Men då kommer sorgen, ty i hvar buske, om resan sker landvägen, anas att en spårhund skall framtitta; och sker färden på sjön, så fruktar man att se honom uppdyka ur vattnet. Farhågan är icke öfverdrifven; innan man vet ordet af, står han der lifslefvande och kniper, på kongl. maj:ts och kronans vägnar, hela den lilla frukten af mången dags bekymmer och möda. men stannar det härvid? Visst icke! Varan kommer på tullkammarn, blir värderad och köparen får plikta kanske tvådubbla värdet, utom det, att han mister godset eller får köpa det tillbaka. Frågas nu billigt om detta är att befrämja välståndet inom den fattigare klassen? Hvad som är för dyrt att köpa hemma, afhemta de öfver gränsen och förlora alltsammans."
"Detta kan visserligen anses hårdt", svarade Birger, "men icke desto mindre måste vi erkänna, att saken kan betraktas från flera sidor. Den, som ej är i tillfälle att bära en förlust, bör ej blottställa sig för den. En tulltjensteman är tvungen att göra sin skyldighet och bör göra det. Och skulle jag uppställa ett klagomål, blefve det öfver dem - de äro många - hvilka låta muta sig för en spottstyfver, ja till och med för en toddy, att se igenom fingrarne med både större och mindre former. När straff en gång är stadgadt för tullförsnillning, så bör tjenstemannen drifva ordningen dermed till yttersta stränghet, ty det är enda medlet att förekomma olatet med lurendrejerierna."
"Jag tadlar icke tullstyrelsen, men jag hatar dess spårhundar", inföll Rosenberg, "och af hela mitt hjerta hatar jag systemet att icke få införa fritt allting. Vore motsatsen tillåten, finge vi väl se om ej följderna..." Här tystnade kaptenen och for med handen öfver pannan. "Jag ber om förlåtelse", sade han och reste sig till hälften, "jag blir för varm - mitt hufvud käns ej bra!"
Gabriella och Erika hade begge märkt hur han redan länge blifvit allt mera blek och under det lifvade samtalets fortgång sökt qväfva någon våldsam kroppslig smärta. I en hast kom sällskapet från bordet; och stödd på Birgers arm, vacklade kapten Rosenberg till det rum, som Gabriella redan ordnat och der han genast måste intaga sängen.
"Jag kunde, min själ, tänka, att det skulle ändas på det sättet!" sade Haraldsson till fruntimren. "han pratade icke så litet, men en dugtig karl är det, en satans dugtig karl - tänkesätt, som en sjöman bör ha, och lif se'n! Skada, att han skulle förlora skutan."
"Han kan väl få en annan igen!" menade Gabriella.
"Åh ja, ja visst! Men har en förlorat allt det lilla en har, så sitter det åt, innan en kommer på grön qvist igen."
"Ah, pappa, en sådan rask karl tar sig nog upp igen! Det syns väl, att han icke förlorat modet, och likväl har han förlist en gång förut och skall vara alldeles utan förmögenhet, det har Petter Lindgren sagt för Lena i dag morse."
"Så mycket värre, mitt barn! Han kan då förlora förtroendet, och det
är värsta fallet för en skeppare utan egen skuta."
