Det släckta hoppet och det tända minnet
De fordra offer utaf ungdomssinnet.
K. A. NicanderDet går ej an,
... betänk det bara!
W. v. Braun
Juni månads milda aftonfläktar susade genom de höga popplarne på kyrkogården i H. Vid en nyss igenkastad graf stod Arve Arnman och blickade med ett uttryck af innerlig smärta på den halfvissnade krans, som prydde den.
Vår unge tullskrifvare hade under de sista fyra åren skjutit upp och blifvit en vacker och välbildad karl, hvars hela yttre stämplades af hvad man i allmänhet förstår med ett städadt skick. För öfrigt låg uttrycket af hjertlig godhet i hvarje af hans anletsdrag, och det var blott öfver pannan som en fin åder korsade sig, hvilken tycktes tillkännagifva, att en gång, då lifvet tedde sig i andra gestalter, kraften och det fasta viljan ej skulle låta qväfva sig af hjertats mildare känslor.
Arve stod denna afton vid en graf, åt hvilken hans känsliga och deltagande sinne offrade en vänlig gärd af saknad. Det var hans förtroligaste bekantskap i staden H., den fattiga fru Karlmark, som hvilade under den lilla kullen, och vid bekymret för den moder- och värnlösa Josefina sammanpressades Arves hjerta af oro. Fåfängt sökte han utgrunda något medel, hvarigenom han kunde vara den öfvergifna till väsentlig nytta.
Då Arve skref det i föregående kapitel meddelade brefvet, var det öfver Josefina han sörjde: hon var då sjuk. Men ungdomsblomman spirade åter fram, och efter några veckor gick Josefina uppe. Dock snart nödgades mor och dotter ombyta sjukroll; fru Karlmark neddignade på sin ofta tårfuktade bädd för att ej lemna den. Hela vintern och våren arbetade Josefina och led och stred med fattigdom, bekymmer och sjukdom. Men hennes krafter sveko ej, så länge ännu lifsgnistan dröjde hos den älskade modern.
Vid denna tid gick Arve nästan hvarje afton till de bedröfvade, och under den långa bittra pröfningen lärde han rätt känna och värdera Josefina.
Hon var ingalunda det svaga och pjunkiga väsende, som hon tycktes vara, så länge hon ej behöfde anstränga någon annan kraft än den fysiska. Lemnad att ensam uppehålla och vårda en öm mor under hennes långa och trånande sjukdom, visade Josefina genom sin ihärdighet, sin skicklighet och sitt jemna, tåliga lynne, hvilket aldrig nedsjönk till en klagan, en sinnesstyrka, som allt närmare fästade Arve, ehuru hans känslor aldrig antogo en varmare natur än vänskapens och den lugna välviljans.
Medan han nu stod der på kyrkogården nedsjunken i sina funderingar, ljöd aftonringningen öfver grafvarne, och han tyckte, att det låg en stilla och ljuflig frid utbredd öfver hela platsen, hvarest de grönskande sängarne lågo bäddade sida vid sida. Torfvorna på grafven näst intill den, der Arve stod, svälde så inbjudande. Han kunde ej afhålla sig att taga plats på den fredliga kullen, men knappt hade han satt sig ned, då ett lätt frasande bakom honom störde hans tankegång. Han vände sig om, och förbi honom skymtade en svartklädd gestalt.
Det var Josefina, som sakta kommit in genom kyrkogårdsporten, för att med några friska rosor smycka den hädangångnas hvilorum.
"God afton, kära Josefina!" sade Arve i en ton, som klingade välgörande ljuf för den öfvergifnas hjerta. "Stör jag, så går jag strax."
"Arnman var ju alltid mammas vän!" svarade hon sakta och lutade sig ned mot grafven.
Arve, som tydde det obestämda svaret efter sin egen önskan, stannade qvar; och då Josefina fullgjort sitt vackra, men smärtfulla åliggande, följdes de tysta åt från kyrkogården och nedåt gatan, vid hvars slut den unga flickan bodde i det lilla gula huset.
"Stackars lilla Josefina", började Arve, "har Josefina ännu tänkt på någon tillflyktsort, har ingen lägenhet yppat sig?"
"Nej, jag har frågat efter i flera hus, men de behöfva ingen sömmerska och tro ej, att jag kan uträtta något annat."
Arve suckade. Han led med Josefina, hvilken strax derefter återtog: "Ja, nog är det tungt och bittert att öfverallt mötas af tvetydigt medlidande och ändå öfverallt få nej. Jag måste dock finna mig: knot och klagan förbättra icke mitt läge. Jag ärnar derföre, utan att vidare öda tid på förfrågningar om kondition, fortsätta mitt arbete på egen hand."
"Men Josefina är så ung ännu att lefva ensam."
Ett matt, smärtsamt leende på flickans bleka läppar tolkade hennes öfvertygelse, att det, hvad hennes ungdom beträffade, icke hade någon fara. Hon hade aldrig lefvat ungdomens vår, och redan vid ännu icke fylda tjugu års ålder tvinade hon i vinterlig kyla. De matta ögonen strålade ej af lefnadslust, de magra, bleka kinderna hade aldrig egt rosor. Blott själen egde ungdomlig friskhet i förmåga att känna och lida.
Arve var ingen smickrare. Ehuru han visserligen för sin del fann, att Josefina var behagligare än hon sjelf tycktes tro, hade han likväl icke hjerta att yttra något derom. Det hade varit allt för enfaldigt, menade han, att trösta henne öfver det, som kanske i hennes värnlösa belägenhet snarare var att anse som en lycka än en olycka. Han teg således, till dess Josefina frågade hvilken af dagarne han skulle företaga resan till hemmet.
"I början af nästa vecka, om vinden blir gynnande. Innan dess kommer jag nog och helsar på Josefina. Jag har uppgjort ett förslag, medan vi gått och samspråkat; och när jag bättre fått öfverlagt, vill jag framställa det."
De i sig sjelfva ganska oskyldiga, men för Josefinas öron hemlighetsfulla orden väckte en hastig förbiilande darrning genom hennes väsende.
Arve märkte likväl ingenting deraf; och sedan han vid porten tagit afsked, hastade han hem, litet ängslig att möjligtvis hafva försummat mattimmen.
Det var också högsta tiden: det såg han vid första inträdet på tullförvalterskans spetsiga haka. Bordet stod och väntade, ty spenaten och spickeskinkan voro redan framsatta, och ölostskålen hade intagit sin vanliga plats på skänken. Gamle Brostedt stod med händerna på ryggen i sin vanliga vrå, och Lars låg framstupa öfver bordet för att räkna äggklyftorna på spenatkarotten. Frun sjelf, som uppsteg från sin plats vid fönstret, hvarifrån hon både hade utsigt åt klubben och tillika kunde hålla inspektion öfver alla derifrån in- och utgående, nalkades vår hjelte med den just icke allt för mildt uttalade anmärkningen, att Arnman låtit vänta på sig.
"Jag ber ödmjukast om ursäkt!" sade Arve. "Jag kom att dröja litet på kyrkogården."
"På kyrkogården - kors, i Herrans namn, blir Arnman en månskensfantast? Hvad är det för idéer att spatsera bland de döda, då man kan få sällskap bland de lefvande!"
"Det saknade jag just icke heller: mamsell Karlmark kom dit med friska blommor till sin mors graf."
"Jaså, jag förstår, ett rendez-vous således! För att komma omedelbart några veckor efter moderns död, torde det kanske vara väl tidigt. Men jag skall enskildt säga Arnman mina tankar om den saken efter maten... Låt oss nu gå till bords."
Som man föreställer sig, var det icke med lätt hjerta Arve åtlydde en kallelse, hvarefter förhöret skulle börjas. Med en af tullförvalterskans predikningar i sigte, åt han aldrig med god matlust, och denna gång kände han sig mera beklämd än vanligt, ty han fruktade att hans patronessas icke allt för menniskoälskande tunga lätt genom sin frihet kunde komma att skada den oskyldiga Josefina.
Till all lycka mildrades vresigheten af fruns lynne genom den skrattlust hon icke kunde återhålla, då hon ansigte mot ansigte fick se sin älsklige son, hvars ena kind genom beröringen med spenaten fått en stor grön ros, medan den andra företedde en strålbrytning i klar, röd färg.
"Men Lars lille, hvad är detta här för ofog... skall du icke låta spenaten vara till dess mamma kommer! Och hvad i guds hamn har du gjort åt dig på ena kindbenet... sannerligen, för Gud, tror jag icke, att det är blod - kom hit och låt mig se!"
Men Lars visade ingen lust dertill, utan framtog näsduken och började gnida de förrädiska tecknen af hans ännu brukliga syltburks-visitationer. Strimmorna voro dock för mycket intorkade att få bort utan vatten: de blefvo qvar. Och nu kunde det icke undvikas, att mamma sjelf skulle taga hand om saken, då det befans, att lille Lars, bara på skämt, råkat att förvilla sig i handkammaren, hvarifrån dessa lemningar af inbiten körsbärssylt följde honom.
"Lars", sade hon och höjde under qväfdt löje sitt pekfinger, "du är en rigtig skälm, din krabat! Tycker du, att det är likt något att så hushålla med mammas syltburkar? Fy skäm ut stora kavaljern... Gå genast och tvätta dig!"
Lars skyndade bort, och då han försvunnit yttrade frun:
"Han är ett så lifligt hufvud, att han aldrig trifs utan små skälmstycken, men visdomstiden kommer nog. Jag tycker om, att ungdomen leker: tids nog blir den trött på sina oskyldiga nöjen och fikar efter farligare. Gud välsigne min Lars, så länge hans högsta glädje är mammas syltburkar!"
Men efter detta lilla solsken kom likväl den utlofvade stormbyn, kanske förmildrad, men dock tillräckligt skarp att hos Arve väcka den önskan, att det snart måtte blifva stiltje.
Sedan herr Brostedt efter måltiden bugat sig och Lars kysst sin mors hand, vinkade tullförvalterskan Arnman närmare. Likväl hade det sätt, hvarpå han behandlades, stigit så högt i vågskålen att, i stället för att som fordom stå framför sin patronessa, han nu vinkades med en viss förtrolighet att taga plats jemte henne i soffan.
Arve märkte genast på den förmildrade tonen, hvarmed den vanliga inledningen "min käre Arnman!" uttalades, att frun denna gång skulle beträda det ömma moderliga området, och han bedrog sig icke. "Min käre Arnman", började hon, "jag har redan länge, öfver år och dag, med den rättighet min mångåriga vård om Arnman gifvit mig, velat öppet framställa de betänkligheter, jag hyser i afseende på de täta besöken hos Karlmarkens. Det är icke rätt att en yngling så der fäster sig. Hvad har Arnman att sutinera på! Hans utsigter äro ganska aflägsna, och således är det min förmening, att Arnman följer det gamla goda rådet att stämma i bäcken, innan det kommer i ån. Gör slut med flickan! Arnman bringar henne annars i dåligt rykte och sig sjelf icke heller i det bästa genom fortsättandet af besöken derstädes, sedan modern är död."
"Men", invände Arve saktmodigt, "det är ju icke ondt i att gå dit? Någon skall väl trösta den stackars Josefina. Jag är för henne nästan som en bror, och jag håller af henne som en syster."
"Det der är allt för bra, men sådan der syskonkärlek plägar ej alltid hafva de lyckligaste följder; och om Arnman verkligen håller af henne, så lemna henne att sköta sig sjelf. Det går icke an i våra tider, att en yngling vill spela beskyddare åt en moderlös flicka."
"Gud gifve, att hon hade någon annan", afbröt Arve med sin vanliga, hjertliga öppenhet, "det skulle innerligen glädja mig!"
"Detta blir rätt roligt!" utbrast tullförvalterskan med ett eget leende. "Arnman erkänner sig då verkligen vara hennes beskyddare?"
"Icke just det, ty jag har gudnås icke förmåga som jag har vilja, men jag gjorde hvad jag förmådde att lindra hennes mors bekymmer, ehuru jag aldrig sade, att det var från mig den obetydliga hjelpen kom ty i den händelsen skulle fru Karlmark troligen vägrat att mottaga den."
"Nå, jag kan säga! Var det så Arnman använde de penningar, min man lemnade honom att kläda sig för!"
"Nej, icke det, men dem jag tid efter annan erhöll från min gamle lärare och vän löjtnant Askenberg."
"Så åh, att Arnman fått penningar hemifrån! Det trodde jag icke vara behöfligt medan Arnman vistades i vårt hus; men då man har så stora utgifter, torde ett litet tillskott nog vara erforderligt. Hvems namn förmådde då den, såsom jag tyckte, icke just så grannlaga fru Karlmark att mottaga penningar?"
"Jo, jag var nog djerf att tid efter annan säga henne det herrskapet
skickat mig och att frun, som vanligen prutade, endast gjorde det för
att i tysthet och
Tullförvalterskan rodnade ända upp till hårfästet. "I det lugnaste vatten gå de största fiskarne!" tänkte hon och bemödade sig att med sin vanliga fattning småle åt Arves förklaring.
"Jag hoppas, att frun är så god och förlåter min tilltagsenhet för det goda ändamålets skull."
"Hvad som passerat", utlät sig fru tullförvalterskan efter en liten besinning, "det får vara! Arnman menade väl, ehuru han gerna kunnat spara sina styfrar, ty det var icke så illa med henne som gumman qvad; men, som sagdt, det framfarna vill jag icke vidare räkna på. Hvad åter framtiden beträffar, undanber jag mig allvarsamt att mitt namn begagnas, och af moderlig ömhet och välvilja för Arnman ber jag honom icke flyktigt slå mina råd i vädret, utan ställa sig dem till efterrättelse... Och nu skola vi lemna ämnet. Jag känner för väl Arnmans tacksamhet och goda karakter för att icke vara förvissad, att Arnman vet att uppskatta min välmening."
Arve bugade sig och försäkrade, att han med stor erkänsla emottog de goda råd, frun behagade gifva, och att han hoppades det hans framtida uppförande, lika med det framfarna, skulle visa hans böjelse att ställa sig dem till efterrättelse.
"Säg sin mor", tillade tullförvalterskan och räckte Arve såsom ett särskildt ynnestbevis handen att kyssa, "att jag lyckönskar henne att hafva en så välartad son!"
Under de följande dagarne upptogos alla fristunder med tillredelserna för resan, men det oaktadt drogs Arves håg beständigt till den arma Josefina, som med en liten tjenstflicka ensam tillbragte de ängsligt långa timmarne i sin tysta kammare.
"Nej, jag måste likväl dit och taga afsked, innan jag reser, och fråga henne om hon vill, i brist af bättre, antaga mitt förslag!" Med dessa ord gick Arve en förmiddag från tullkammarn till det välkända huset.
Josefina mottog honom med ett uttryck af stilla nöje; och Arve, som ej mycket förstod sig på omvägar och svassande ord, gick rakt på saken.
"Min bästa Josefina", sade han innerligt, "nu är det så till vida kommet, att jag i Guds namn skall ge mig af. I morgon eller öfvermorgon, om vinden gynnar mig, går jag med en slup till Göteborg, hvarifrån jag blott har en kort dagsresa till mitt kära hem. Hvad jag nu vill nämna för Josefina är något, som jag önskade - jag vill ej säga mera, ty Josefina skall endast rådfråga sitt eget tycke. På fiskläget, som jag många gånger beskrifvit, bor min gamla hederliga mor och farbror Per i deras snygga stuga. Gubben blir gammal och sjuklig, och mor behöfver således ganska väl ett sällskap, hvaraf hon kunde hafva både nytta och nöje. Om nu Josefina trodde det vara möjligt att trifvas på ett så ensligt ställe, bland enkla, men goda menniskor, ville jag under min hemmavaro tala med mor om saken. Jag är säker, att hon, såsom jag skall framställa den, icke säger nej."
Vid detta öppna, vänskapsfulla förslag tycktes, i ordets figurliga mening, en sten falla från den stackars Josefinas hjerta. Hon hade till hälften anat, att det kunde vara något annat, som rörde sig inom hennes unge beskyddares lifliga hufvud, och hon hade bäfvat att komma i en förlägenhet, kanske svårare att reda sig ur än någon af de föregående. Hvilka de känslor än voro, som bodde inom hennes slutna bröst, är det säkert, att hon icke önskade någonting mindre än en förhastad förklaring af en yngling, hvars varma deltagande ej så djupt kunde vara fästadt vid henne, att han var i stånd att egna henne ett helt lif. Olyckan hade tidigt utbildadt Josefinas omdöme, och hennes spegel, den hon allvarsammare rådfrågade än flickor annars göra det, hade öfvertygat henne, att hon icke kunde hoppas blifva bemärkt, än mindre eftersökt. De, som visade henne välvilja, gjorde det, såsom hon trodde, af medlidande och vänskap. Högre sträckte sig icke heller hennes fordringar och knappt hennes önskningar. Om det fått utseende af något mera, skulle hon ansett det för en förvillelse, ur hvilken den bedårade förr eller senare måst uppvakna.
Med dessa tänkesätt är det lätt begripligt, att Josefina skattade sitt misstag lyckligt, och under det hennes blick med hela det hjertliga uttrycket af oförstäld tacksamhet fästades på Arve, svarade hon utan allt bryderi:
"Arnmans broderliga vänskap gör mig den enda glädje, jag eger här i verlden, och derföre skulle jag vara bra otacksam, om jag hyste något betänkande vid ett förslag, som, i händelse det går igenom, för mig lemnar den bästa utsigten till ett stilla, obemärkt lif, det enda jag eftersträfvar och det som bäst egnar sig åt mina krafter. Om derför fru Arnman icke har något emot att upptaga den fader- och moderlösa, kan Arve vara säker, att jag med varmt nit och dotterlig ömhet skall möta hennes önskningar och med trogen kärlek vårda henne, i fall hon skulle bli sjuk."
"Tack för denna försäkran, goda, kära Josefina!" sade Arve förtröstansfullt. "Jag hoppas, att allt skall gå såsom vi öfverenskommit, men till dess jag återkommer, måste det förbli en hemlighet mellan oss."
Nödvändigheten af en sådan försigtighet insåg äfven Josefina; och sedan begge talat en stund om mindre personligt rörande ämnen, tog han afsked med löfte att, så snart han återvände, underrätta henne om utgången af sin beskickning.
Vid hemkomsten öfverraskades Arve af den icke allt för behagliga underrättelsen, som meddelades honom af tullförvaltaren sjelf, att frun kommit att tänka på hurusom några veckors vistande i skärgården borde styrka Larses fysik och på samma gång göra honom ett nöje. "Men i fall det på något sätt skulle falla sig besvärligt eller i annor måtto olägligt för din mor att herbergera Lars under den tid du sjelf är hemma, kommer saken icke vidare i fråga!" tillade tullförvaltaren för egen räkning.
Naturligtvis nödgades Arve - ehuru han med stort bekymmer såg sitt sköna hopp om ett fullkomligt fritt och oberoende lif, skildt från den tråkiga mentors-befattningen, fara bort med flyttfoglarne - likväl på det artigaste försäkra, hvad han väl också trodde, att hans mor skulle känna sig både lycklig och smickrad af herrskapets förtroende i afseende på Lars.
"Ja, det är precis hvad jag tänkte!" inföll frun, som kom in från nästa rum. "Det är så naturligt, min gubbe, att fru Arnman, hvilken förmodligen genom sin son känner den moderliga vård, jag lemnat honom, gerna på en kort tid gör det samma mot Lars; och sedan skola vi förse honom med en så dugtig matsäck, att hvad Lars beträffar..."
"Hvad Lars beträffar", inföll Arve, hvilken blodet vid de senare orden en smula steg åt hufvudet, "skall han, äfven utan att medföra matsäck, icke komma att svälta, så vida han nöjer sig med den tarfliga, men sunda föda min mor har att bjuda på."
"Godt, godt min käre Arnman", menade tullförvalterskan, "vi skola då minska matsäcken! Och hvad sjelfva förtroendet att handhafva Lars under dessa veckor, beträffar, så är jag säker, att Arnman sätter en heder i att ej låta honom glömma bort något af det, han i sin läsning inhemtat, äfvensom att han genom badning vid vackert väder styrker sin klena helsa. Akta honom för öfrigt! Han är en så liflig och oförvägen gosse, att han lätt kunde bryta hals och ben af sig i era berg och klyftor - men det vore orättvist af mig att sätta i fråga Arnmans tillräckliga omsorger för den skatt jag med så stort förtroende lemnat i hans händer."
"Om Arnman skall gå vall med Lars, lär han få litet nöje af sin resa!" yttrade tullförvaltaren med en dragning på ögonbrynen. "En pojke mellan femton och sexton år måtte väl, för pockern, kunna något sköta sig sjelf; och orsaken hvarföre jag besvärat Arnman med påhänget är just hoppet, att min gunstige herr son skall få lära att lita på sig sjelf en smula. Håll honom tummen på ögat, du Arve, så att han icke skenar öfver skacklorna!"
Tullförvalterskan blef litet varm under sin mans tal. Hon var dock för klok att nu yttra något vidare. Men aftonen före afresan, då tullförvaltaren var på klubben, njöt Arve äran af ett enskildt sammanträde, hvilket helt och hållet upptogs af omsorger för Lars.
Öfverlastad med förmaningar, slapp Arve ändtligen undan och drog först
rigtigt andan, då han följande morgon satt på däcket af slupen och
lät den friska sunnanvinden blåsa öfver kinderna. Lars, som blifvit
för tidigt väckt, låg i kojen och sof. Derföre njöt Arve i rågadt mått
friheten att få öfverlemna sig åt sig sjelf.
