Ack, meningslöst är icke drömmens spel!
Det är ett lifför sig och gömmer inne
Jemvälsin verklighet: det är ett eko
Af hjertats frågor och af himlens svar.
Talis Qualis
Fru Arnman till sin son.
N-s fiskläge nyårsafton år...Min älskade Arve, mitt kära barn!
En fröjdfull jul, ett godt nytt år, fullt af herrans rikaste välsignelse, önskar jag dig, min käre son!
Julstöket är öfver, Jag har gjort den vanliga lilla brödutdelningen bland de fattigaste och sitter här nu i min lilla trefliga stuga, lugn till sinnes och glad i hjertat.
Jag har tvenne vigtiga nyheter på tungan... men jag vill först tala litet om oss. Med löjtnanten förhåller det sig i det närmaste vid det gamla, hvad helsan beträffar, men minnet deremot tager dagligen utaf. Han blir barn på nytt, och jag är rätt glad att ha min snälla Josefina: hon förstår så väl att hjelpa mig i konsten att roa gubben. Josefina är rigtigt en bra flicka, och det hade varit min egen skada, om jag icke tagit henne. Det föll sig också lätt nog, emedan jag förra våren gjorde mycket större tunnbröds-bak än jag på länge brukat, men så är det: "Det äter ingen en annans mat."
I förtroende oss emellan säger jag ändå, att så mycket mitt förstånd kan se, vore hon ingen hustru åt dig, icke för bristen på förmögenhet - gud förlåte mig, att jag någon gång i så vigtig angelägenhet ville taga så verdslig sak i betraktande - nej, min Arve, icke för det; men jag har min lilla urskilning och märker, att det icke är något rigtigt lif i henne, jag menar sådant lif, som behöfs i en rask och treflig hustru. Jag vet, att du nu drar på mun och säger: "Mor är rolig, som tänker så långt fram!" Kan väl vara, men i fall du komme att dagligen vistas i huset med henne, så kan ingen veta hvart det skulle leda.
Det syns på den stackars flickan att hon varit nedtryckt från barndomen. I ungdomen, då glädjen och helsan annars skjuta friskt upp, har moderns djupa bekymmer lagt sig på hennes hjerta, och sorgen har blekt ut ungdomsrosorna. Sådant der är ej något narri. När sinnet en gång blifvit tungt, ändras det vanligen icke, utan blir snarare värre med åren.
Om jag är aldrig så vänlig eller Annika med sina gamla tokroligheter bjuder till att muntra henne, är det ändå som att slå vatten på gåsen; aldrig får man höra henne som en ung menniska skratta och säga något gladt ord igen. Nej, hon är alltid vänlig och god, men alltid allvarsam; och drar hon icke pustar ibland, så att det just sticker till i hjertat på mig!
"Mitt kära barn", säger jag då, "kan du säga mig hvarför du suckar så förfasligt? Har icke herren gjort allt väl? Är du icke nöjd med oss, min snälla Josefina?"
Då suckar hon igen och svarar: "Jo, gubevars, skulle jag icke vara nöjd! Af hela min själ tackar jag gud, som gett mig så godt hem, men jag rår icke för, att jag andas så tungt: det käns så trångt i bröstet, och det är bara för att få luft."
Men hon ser just icke sjuk ut och har ej varit dålig se'n hon kom hit. Det är blott en vana från hennes bekymmersamma dar. Kanske ger det sig med tiden, och det önskar jag af hela hjertat, ty suckande och pustande har aldrig varit min sak. Bär verlden emot, får man stångas med henne och ändå behålla modet, ty är det tappadt, så farväl med allt sammans!
Så mycket om hemmets angelägenheter... Nu till mina två stora nyheter.
Mitt kära barn, menniskan spår och gud rår, och herren gör alltid väl. Du vet, att jag ständigt visat afsky och - icke vill jag neka det - också känt en sådan för tistelöborna. Jag hade fått den fruktan, att du kunde bli kär i Haraldssons dotter, och det giftermålet hade blifvit mig en tärande hjertesorg, icke så mycket för min skull som för din egen. Jag känner, jag är säker, att det blifvit din olycka.
Du vet, mitt kära barn, att jag icke är någon svag, skrockfull qvinna, men hvar menniska har sina svagheter, och min - om den så kan kallas - är, att jag tror på gemenskapen mellan andra verlden och oss syndiga varelser.
Natten efter den, då du på sälskytteriet för många år sedan träffade den redan då beprisade tistelörosen, kom jag så helt naturligt, efter du varit med Haraldssons, att mycket tänka på salig far och hans olyckliga försvinnande. Jag kunde alls icke somna, utan beständigt hörde jag vågorna sqvalpa omkring jakten, såg Arnman arbeta öfver menskliga krafter och hörde i min upprörda inbillning hans dödssuck. Sådan kunde vara naturligt; en hustru är så nära förenad med sin man, att hennes sinnen visst nog kunna fatta och genomgå det hon bäfvande anar. Men sedan jag ett par timmar svettats i en hjerteångest, som jag förut aldrig känt, tillslöt sömnen för en stund mina tunga ögonlock, och då visade sig min salig gubbe för första gången efter sin bortgång. Hvarje hans drag var mig så klart.
Men jag fick ej länge fägna mina ögon åt att se honom, ty han tog mig i handen och sade: "Katrina, vänd dig om och gråt!"
Förskräckt vände jag mig, men då hade en stor förändring försiggått. Du och jag sutto i en båt för att resa till ditt bröllop. Som båten svängde kände jag igen Tistelön, och i ett af fönstren stod bruden. Det var Haraldssons dotter, men hon syntes så kall och orörlig som en bild, med alldeles hvita kinder, och hon hvarken helsade eller såg oss. Men jag såg något rysligt - att stora droppar föllo från hennes ögon, och det var ej tårar, utan blodsdroppar. Darrande i hvar led, vände jag mig åter om. Jag såg ej mera salig far, men hans röst hviskade mig så klart i örat, att jag ej visste om det var dröm eller sanning: "Katrina, blodet som du ser, är mitt!"
Jag sade mig visserligen både då och nu, att en synvilla i drömmen är ingenting, men jag drömde knappt, ty jag var strax vaken. Likväl, efter det var liksom en varning från salig far, blef det mitt hjertas största önskan, att Haraldssons dotter aldrig måtte få någon magt öfver dig. Nu - vår himmelske fader vare pris - har den stenen fallit från mitt bröst, och jag kan derföre säga dig allt detta, ty du bör veta, att på juldagen hade de en högtid på Tistelön. Der var då förlofning mellan Kapten Rosenberg och rosen. Och nu, mitt kära barn, andas jag fullkomligt lätt. Hon är alltså fästmö. Gud gifve dem lycka!
Det berättas, att brodern, Birger, hvilket är ganska vackert, på julafton gjort en betydlig utdelning af spanmål till alla fattiga strandbor rundt omkring. Jag menar det var en half skäppa på hvarje hushåll, men mjölskäppan full för enkor och faderlösa barn.
Sådant firande af en glad högtid är kristligt och bör gifva guds välsignelse igen, om det bara icke är en ringa afbetalning på en gammal skuld. Men jag bör tiga, ty skriften säger: "Dömer icke, så varden I icke dömde". Och skulle herren strängt räkna med oss något hvar, finge vi väl ett rätt stort skuldregister. Emellertid, som sagdt är, var det vackert af honom, men länder isynnerhet hustrun, hvilken omvändt honom, till heder och fromma.
Och nu min andra nyhet. Gud förlåte mig och tillräkne mig ej, att jag meddelar den med gladt hjerta, när den har döden till granne! Men jag vill ej göra mig skenhelig, och derföre säger jag rent ut, att jag icke kunde motstå en syndig glädjerörelse, när jag erfor att vår jaktlöjtnant här, som länge varit illa sjuk nu är alldeles utan hopp. Emellertid vet jag med visshet, att jag icke skulle hafva tänkt så, om Mellberg varit en svår syndare, som behöft nådetiden till omvändelse, eller om han lemnat hustru och barn efter sig. Men han har alla dagar varit en stilla beskedlig karl, som visst icke synnerligen passade för den tjenst, han hade, ty han var för flat och lät allehanda passera. Och hvad sorgen efter honom vidkommer, tror jag icke, så vidt jag vet, att den blir kännbar för någon annan än hans hushållerska, men hon tröstar sig väl med det hon får efter honom.
Du kan nu sjelf, min käre Arve, föreställa dig hvad slutsatser jag drager af dödsfallet, om det inträffar. Det är visst orätt att tänka så mycket verdsligt, när döden är i grannstugan, men - som ordspråket säger - "den enes död är den andres bröd". Jag hoppas, att, ifall Mellberg går bort, tullförvaltaren håller sitt löfte som en karl!
Och nu, Gud välsigne dig, mitt kära barn! Jag slutar med stora helsningar från gubben, från Josefina och Annika.
Din hulda och omsorgsfulla moderKatrina Arnman
P. S. Jag bryter upp brefvet igen för att säg dig, att Mellberg dog i natt. Jag är alldeles yr i hufvudet - tjensten kan väl icke länge vara obesatt!
