Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraftigt uppträdande kunna få dylika
missförhållanden bortarbetade.
Som vi sakna medel att upprätta egen
platsanskaffningsbyrå och i Malmö numera
upprättats en kommunal sådan, vill jag
uppmana våra tjänarinnor att vid sökande
af plats så mycket som möjligt hänvända
sig dit och undvika våra gamla
kommisionskontor, väl betänkande hvilken
skandalös slafhandel där är rådande.
Ännu en gång vill jag ställa en enträgen
uppmaning till Malmö tjänsteflickor att
obrottsligt hålla tillsamman för att föra
sin sak fram till seger, så att vi ej komma
att stå allt för långt efter tjänarinnorna å
andra orter. Till och med i det
förtryckta Finland ha tjänarinnorna hunnit
längre på organisationens område än här.
Låt oss försöka att icke vara med de
sista.
Äfven husmödrarna måste finna det
mera förenligt med sin fördel att hafva
bildade och intelligenta tjänsteflickor i sitt
hus än ohyfsade och okunniga, som
endast förorsaka stridigheter och osämja.
Tänk på hvilken förtviflad strid en stor
del arbetarehustrur i dessa dagar hafva måst
utkämpa, icke allenast för sig själfva och
sin familj, utan äfven för oss. Vi skola
äfven komma ihåg, att vi endast i
samarbete med socialdemokratin säkrast kunna
få den föråldrade och barbariska
tjänstehjonsstadgan afskaffad eller förbättrad och
andra lika nödvändiga reformer
genomförda.
Karin Riex.
 |
| |
I Helsingborg
bildades i våras en tjänarinneförening med
omkring 40 medlemmar.
Där som här sökte man med både hot
och hån skrämma tjänstflickorna för den
nya föreningen. Fruarna förmanade dem
att ej ingå i densamma och slutade oftast
dessa sina förmaningar med orden: »Och
så bli ni utskämda i Helsingborgs-Posten».
Också visade nämda tidnings redaktör
och stadens borgmästare »stort nit», då
det gällde att bekämpa den unga
organisationsrörelsen. Herr borgmästaren
förklarade utan vidare: »Skulle det komma
någon af den där föreningens
affischutdelare i mitt kök, så skall jag lugga henne
tills hon mister sitt hår». Och redaktören
skref i sin tidning bland annat som följer:
Våra jungfrur eller s. k. familjeslafvinnor
ha som bekant nu fått en fackförening här
i staden också. Tack vare den snälle
socialisten, journalisten Christiernson, som lofvat
att klara de otäcka fruarna åt dem.
Jungfrurna vilja ha egen nyckel till
skafferiet, två fria veckodagar, en half flaska
Mumms extra dry hvarje söndag, tillgång till
öfning på husets pianino samt fritt husrum
för bicykel och brandsoldat. Hvilka billiga
fordringar vi af allt hjärta önska de må få
uppfyllda.
Sannerligen att den redaktörn står efter
sina kolleger här i hufvudstaden, då det
gäller att håna och förlöjliga de kvinnor,
som laga deras mat, städa deras rum,
vårda deras barn m. m. m. m.
Dock hånet skall ej skrämma
tjänstflickorna, endast egga dem till nya försök
att resa sig upp mot de fördomar och
klasslagar, för hvilka de hitintills så
ödmjukt böjt sig.
Från flera platser ha vi mottagit
underrättelse om, att man förbereder bildandet
af nya tjänarinneföreningar.
Ur verkligheten.
| Stockholmsbild |
| för Tjänarinnebladet. |
| Af Walborg Ulrich. |
»Eftersom ingeniör’n är borta, tänkte
jag fråga, om jag kunde få gå hem till
mamma en stund, sen jag hört efter platsen.
Jag har gjort i ordning till kvällen och
bäddat åt gossarne, men fröken Ekberg
är hos fröken, så att där inne får det väl
vara, tills jag kommer igen.»
»Ja, för all del! Fanny lägger sig nog
inte så tidigt, och i så fall kan hon ju
bädda själf. Måtte det nu vara en bra
plats, kära Anna, och kom ihåg, att jag
gärna vill rekommendera Anna muntligen,
eftersom det är omöjligt att förmå Anna
följa med upp till Norrland».
Anna såg bekymrad ut. »Jag ville så
gärna, men — men . . . .»
»Ja, jag vet ju, hvar skon klämmer»,
afbröt fru Berggren vänligt, »och jag
förstår det nog också, kära barn. Men jag
kommer att sakna Anna ofantligt, och det
kanske Anna gör med; vi ha blifvit så
vana vid hvarandra på de här fem åren.
Nej, gråt inte nu, utan laga så att Anna
kommer i väg», tillade hon uppmuntrande.
»Tack snälla frun», var allt hvad Anna
kunde svara.
I köket satt hennes syster Hilda, och
när hon fick höra, hvarför Anna kom ut
med tårar i ögonen, brast hon i skratt.
»Du är allt en lifvad galosch, som
gråter för något sådant! Tänk om jag
skulle lipa, hvar gång jag flyttade!
Tvärtom, när jag varit i min plats 14 dar, så
längtar jag redan till nästa flyttning. Det
är så roligt med ombyte och nya
förhållanden litet emellanåt. Usch, hvad det
skulle vara enformigt att vara fem år på
samma ställe».
»Prata inga dumheter», sade Anna
allvarligt. »Om du första gången hade
kommit till en matmor som fru Berggren,
så hade du nog inte blifvit en sådan
flyttfågel, som du nu är. Men det är synd,
att du råkat så illa ut från början. Har
du sökt någon plats ännu?»
»Åhnej, jag får nog plats, när tider blir.
Inte må du tro, jag ämnar börja med det
redan. Vi ha ju bara den 3 september
i dag».
»Ja, men om du inte dröjde så länge
med att höra efter något, så vore det
bestämt bättre. Du kan väl inse, att
ordentliga matmödrar likaväl som ordentliga
tjänare inte vänta till de sista dagarne.
Då är det nog i allmänhet bara dåliga
platser och slarfviga flickor kvar».
»Tack skall du ha, för att du räknar
mig till de slarfviga. Men det är nog
inte farligt med det. Den här saken
känner du för resten inte alls till, du som
bara flyttat en endaste gång.»
»Ja, gudskelof! Och vore det inte för
Birgers skull, så följde jag allt med nu
också.»
»Nej hör du, så tokig skulle du väl
ändå inte kunna vara! Lämna Stockholm
och gräfva ner dig någonstans i
ödemarken däruppe på rama bondlandet.»
»Det är ju ett stort bruk, där ingeniörn
fått anställning, fast du tycker naturligtvis,
att allt som ligger utom Stockholms tullar
är ödemark. Men kom, nu är jag färdig».
Systrarna följdes åt ner till
Drottninggatan, där enligt annons en bra plats skulle
finnas för ordentlig och kunnig
ensamjungfru i fin familj. Med beklämdt sinne
gick Anna uppför två trappor och ringde
på. Hon fick sitta ner i tamburen.
»Hennes nåd» skulle strax komma.
Efter dryga tio minuter kommo två
damer, den ena klädd i hatt och kappa,
ut i tamburen under ifrigt samtal och
utan att — som det tycktes — märka
Anna, som genast reste sig upp.
»Det vore verkligen mycket bättre, om
man kunde ha det som i Amerika, där de
komma vissa timmar om dagen, och sen
är man fri ifrån dem», sade den ena,
hon som skulle gå.
»Ånej, det går inte här i landet, då
fick man ju lof att ordna om både sitt
hem och hela sitt lefnadssätt för deras
skull. Det fattades bara, fast det är nog
antagligen dit de vilja komma, om de få
hållas. Nej, jag håller fast vid den gamla
goda tiden, då tjänarna hörde till familjen.
I mina föräldrars hus hade vi folk, som
varit hos oss i öfver 20 år. Men några
sådana kan man minsann inte få numera».
Anna fattade mod. Hon hade ju varit
fem år hos fru Berggren och kände sig,
som om hon nästan »hörde till» där.
När den främmande efter många »söta
du» och »goda du» och »glöm inte
alldeles bort mig» ändtligen hade gått, vände
sig »hennes nåd» till Anna, mönstrade
henne hastigt och besvarade med en
obetydlig nick hennes hälsning. Inom sig
önskande, att hon nu haft Hildas vana,
försökte Anna säga något om, att
»herrskapet skulle resa och därför var hon
tvungen att söka annan plats». Hennes
nåd tycktes ej fästa sig därvid, utan
sträckte ut handen, under det hon sade:
»Det är väl bäst jag börjar med betygen,
så får jag se, om det är något att
reflektera på. Det har varit så många här i
dag, men jag har ännu ej bestämt mig
riktigt. Bara två betyg», utbrast hon
förvånad, »hur kan jungfrun söka den här
tjänsten då? Det stod ju i annonsen, att
jag ville ha en ’kunnig’ tjänare och ingen
nybörjare».
»Jag har haft plats i sex år snart»,
svarade Anna lugnt», och inte blir man
väl ordentligare och kunnigare af att flytta
hvart halfår».
»Hennes nåd» kastade en skarp blick
på Anna och vecklade upp betygen, som
hon flyktigt ögnade igenom. »Fem år»,
sade hon gillande, »det var ju inte så
illa. Men kanske det inte fanns någon
fru i huset, så att jungfrun fick sköta
allt efter sitt eget hufvud. I så fall får
jungfrun allt tänka sig, att det blir helt
annorlunda här. Jag sköter själf mitt hem.»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1905/0009.html
