Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betecknades af den sedvanliga
barnkammartaflan, en gosse och en flicka som
plockade blommor vid en afgrund med
skyddsengeln bakom sig. Maria
stannade framför den.
»Om jag kunde begripa hur folk kan
hitta på något så afskyvärdt som att på
en människokropp sätta vingar af
fjädrar, isynnerhet när kroppen har kläder
på sig som här. Jag kan aldrig låta
bli att undra om det är några särskilda
ärmhål i ryggen, som de sticka ut
vingarna igenom.»
»Tänk på att små grytor också ha
öron», förmanade Anna.
»Hurudana vingar ha englarna då,
moster Maja?» frågade Ingrid.
»Ja, ser du lilla vän, det vet vi nog
inte. Ingen af oss har nånsin sett en
engel, men jag föreställer mig att om
de finnas och verkligen ha vingar så
måste vingarna vara af samma tunna
hud som bekläder deras kropp. Tänk
dig en fjärils eller trollsländas skira
vingar, fastän mycket större, skulle det inte
vara vackert?»
»Jo då», utbrast Ingrid förtjust,
»mycket vackrare än de där hönsvingarna.»
»Ingrid får inte tala så om Guds
englar och det får inte moster heller»,
sade Anna strängt. »Maria, du måste
verkligen vara litet försiktig med hvad
du säger i barnens närvaro, och dina
åsikter i religion lämpar sig i synnerhet
inte för dem. Det är naturligtvis endast
därför att det är en religiös bild, som
du inte gillar den.»
»Nej, visst inte, däri misstar du dig.
Om du går på Nationalmuseum och ser
på Sergels Amor och Psyche skall du
finna samma afskyvärda påhitt.
Annars vet jag ingenting vackrare än den,
men får jag nånsin råd att skaffa mig
den i någon billig upplaga, försöker jag
bestämt att knacka bort hönsvingarna
på Amor.»
»Moster, hvem är Amor? Är det
också en engel, eftersom hon har
vingar.»
»Amor är ingen hon, Ingrid, det är
en gosse, som springer omkring och gör
all möjlig odygd.»
»Jaså, då är han ingen engel.
Englar är alltid fruar och fröknar eller också
små flickor, men inga otäcka pojkar bli
nånsin englar.» Det sista sades med en
grimas åt Sten, som f. t. var i onåd,
emedan han förstört en bok för stora
syster.
Sten började tjuta. Var det sannt
att han inte kunde bli en engel — bu
—hu—hu... Anna tröstade honom.
Visst fingo Sten och Axel också bli
englar, men mamma hoppades att det skulle
dröja länge ännu. Hennes gossar
måste först bli stora och förståndiga som
pappa och göra mycken nytta här i
världen, innan Gud kallade dem till sig.
Ingrid var bara dum, när hon sade så
där. Sten lugnade sig, men Ingrid gaf
sig inte. Hon plockade fram barnens
bilderböcker och slog upp den ena
englataflan efter den andra.
»Se här, och se här, och se här, det
finns inte en enda engel med skägg.»
Maria skrattade, Anna var ond och
Elin såg olycklig ut.
»Ingrid lilla», började Elin medlande,
»du förstår inte det där. Tror du inte
morfar är en engel hos Gud nu, och
om din snälla pappa skulle dö, visst
tror du väl att han finge vingar och
flög upp till himmelen?»
Maria vände sig bort. Att tänka sig
tjocka Calle flyga, det var för ohjälpligt
löjligt. Elin måtte själf ha känt att
hennes bild var misslyckad, ty hon
tillade förklarande: »Ser du, Ingrid, det
är ju inte kroppen som blir en engel,
utan själen, som går till Gud, se’n man
är död här på jorden.»
»Tack, Elin, det var rätt», sade Anna
varmt. Hon var riktigt ond på Maria,
emedan hon mycket väl märkt, huru
svårt denna haft att hålla sig allvarsam
när Elin talade om Carl.
»Är alla själar fruar och fröknar?»
envisades Ingrid, som satt sig i sinnet
att riktigt stuka Sten.
»Nu skall Ingrid vara tyst och inte
prata mera dumheter, annars tar mamma
fram riset.»
Det blef en obehaglig stämning efter
det sista ordet.
Elin bröt den med att berätta en saga
om alla pappersgubbarna hon hade klippt
ut. Gossar och flickor, hästar, får och
vargar, troll och spöken. Lilla Gerda
somnade och Anna gick in i
sängkammaren med henne. Maria stod tyst vid
fönstret. Stormen tjöt utanför, ruskade
i träden som om den ville slita
hvartenda blad utaf dem och hven kring
knutarna. Carl, som varit till stationen
för att telefonera, kom nu knogande
mot vinden och Maria såg att han flera
gånger stannade och vände sig om för
att andas ut.
»Sjung en visa, moster Maja!» ropade
barnen.
Maria strök sig öfver pannan. — Nej,
det var inte värdt att grubbla öfver det
hon inte kunde hjälpa. En visa! Ja,
men hvilken? I detsamma fick hon se
Ingrid, och med blicken fäst på henne
sjöng hon:
»Räfven han gör sig så söter
Falsk och elak är han ändå
Stackare, den honom möter
Därföre akten er, flickor små. —
Amor är värre än räfven
Eld han tänder i hjärtats vrå,
För honom så länge I lefven
Akten er, akten er, flickor små»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
