Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
I häftet n:r 1 af Lorénska Stiftelsens skrifter lemnas
från två af Östergötlands skogsbygder flera exempel på egen-
domar med öfvertaliga torp. Dessas arrendeprestanda till
modergården äro så små, att innehafvarne nästan kunna be-
traktas som egare af jordstyckena. Men sagda tegar komma
ej i åtnjutande af den intensiva och systematiska skötsel,
hvarförutan innehafvarnes bergning genom sjelfva landt-
bruket är en ogörlighet, och tillräckligt med andra närings-
fång inom orten saknas — åtminstone tillsvidare. Likartadt
är redan förhållandet med vissa sträckor i Norrland. Väl-
villiga jordegare hafva uppmuntrat nyodling och nybygg-
nad, lättat verkställigheten genom att tillerkänna kolonisterna
många friår och sedan nöjt sig med små arrenden. En
mansålder har sedan dess förgått. Men ifrågavarande kolo-
nister eller deras barn hafva till det mesta icke nått berg-
ning. HEgarne numera till sjelfva modergården stå ganska
förlägna inför uppgiften att möjligen skaffa dessa familjer
på utegorna den allra oumbärligaste arbetsförtjenst. Bätt-
rade kommunikationer, flera industriers uppkomst, landtbru-
kets lifaktigare framsteg och — genom allt detta — en
sjelfföljeligt flerdubblad folkmängd inom hela trakten äro
nödiga vilkor, hvilka måste förut inträda, i fall dylika små
hemman skola en gång kunna nöjaktigt föda sina brukare.
Att deremot tro brukarne sjelfva i stånd att ensamma, blott
genom torftiga vanor, omtanka och fyndig användning at
möjligen hopsparade små öfverskott från ena året till det
andra rentaf frambringa ofvan uppräknade vilkor för en orts
blomstring, det är att tro för mycket. Den svenske grof-
arbetarens sedant gammalt omtalade och besjungna egen-
skap, att kunna »draga sig fram» med litet, må väl skattas
högt. Den har varit och är ännu ena grundkraften i detta
stora, hvars förklarade bild vi från barndomen inlärts att
vörda under benämningen »vår svenska historia». Men det
räcker ju icke till, i fall man önskar få bilden hel och sann
för sig, att för denna ena grundkraft glömma bort dev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
