Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skratt. Öfver glammet hördes en vacker
frun-timmersstämma affekteradt muntert försvara sig på
en franska, där den egendomliga, mjuka ryska
brytningen genast föll mig i öronen. Jag blef nyfiken
och steg upp. Jag anade att det var den sökta.
I detsamma rusade en af mina ryska herrbekanta
in i läsesalongen, tög mig utan ett ord vid armen
och drog mig ut med sig.
»Se här är löjtnant Dubois, er allra nyaste och
allra ifrigaste beundrare, fru Dorschinsky!»
föreställde han mig.
Oaktadt jag hört så mycket om öfverstinnans
skönhet förut, frapperade den mig starkt. Jag bugade
vördnadsfullt och uppfångade en undersökande blick
ur de matta sammetsögonen, som genast därpå
fingo igen sitt uttryck af orubblig indolens. Hon
räckte mig mycket kamratlikt en ganska stor, men
väl formad och fint behandskad hand, och det såg
ut som om hon alls ej ämnade draga den tillbaka,
sedan hon en gång gifvit mig den.
Jag höll den mycket gärna kvar i min, men
förundrade mig litet öfver den naturliga eller
affekterade lättja, som både handen och fru
Dorschin-skys hela väsen talade om. Det var något
obe-skrifligt likgiltigt öfver henne, något af en
fleg-matisk, välmående matrona, något af passiviteten
själf. Men denna indolens klädde henne förträftligt,
den harmonierade med hennes yppiga växt och
den var onekligen turkiskt originel för en fransman.
När jag sagt fram min förtjusning öfver att
ändtligen ha nått äran af hennes bekantskap, tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
