Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
att noga veta, vad utgivarna av 1811
års handbok haft för uppfattning
om valet av denna psalm. Led-
samt nog är emellertid rubriken
härom. ganska mager. Den lyder:
»Högmässogudstjänsten börjas, ef-
ter omständigheterna och orternas
beskaffenhet, med en kort Psalm».
Här gives sålunda strängt taget
ingen anvisning alls rörande psal-
mens karaktär. En morgonpsalm,
en psalm om gudstjänsten i allmän-
het, en bönepsalm, en av kyrkoåret
bestämd högtidspsalm — allt torde
kunna inrymmas under det all-
männa uttryck, som valts. I att
psalmen skall väljas efter omstän-
digheterna torde kunna ligga en er-
inran om att hänsyn borde tagas till
kyrkoåret. Att man dock icke tänkt
sig detta som det normala synes
framgå av motsvarande rubrik i
1793 års handboksförslag, där så-
som lämpliga ingångspsalmer före-
slås » Hit, o Jesu, samloms vi» eller
»Min gärning nådigt skåda» ”". Att
i praktiken i rätt stor utsträckning
de-temporeprincipen blivit tilläm-
pad, synes framgå bl. a. av Lunde-
bergs »Psalmanvisning».
Från 1894 ställer sig frågan an-
norlunda. 1894 års handbok är näm-
ligen på denna punkt så klar, att
någon tvekan om dess mening ej
kan finnas. Det heter härom, att
församlingen sjunger »allt efter den
innevarande sön- eller helgdagens
beskaffenhet och ställning i kyrko-
året en lämplig psalm eller vers ur
psalmboken». Därefter lämnas t.
o. m. exempel på lämpliga psalmer
för ett stort antal söndagar. Här
är alltså de-temporeprincipen tyd-
ligt fastslagen.
Handbokens föreskrift på denna
sommaren (Lizell,
Sv. Högmässoritualet 1614—1811, sid.
Knut Peters
punkt har emellertid visst icke all-
tid följts. Liksom det funnits präs-
ter, som haft en stående predikstols-
vers, så har det ock funnits sådana,
som haft samma ingångspsalm åt-
minstone under stora delar av året.
Jag erinrar mig t: ex. en kyrka, där
man under flera års tid fick börja
de flesta högmässorna med psal-
men 248:1—2. Något sådant är
givetvis icke handbokens mening.
Quensel” opponerar sig av så-
väl historiska som principiella skäl
mot handbokens de-temporeprincip.
Han menar, att valet av denna psalm
bör bestämmas utifrån den stäm-
ning, som vid varje gudstjänsts
början bör råda. Han finner vår
nuvarande handboks föreskrifter
vara en otillåtlig sammanblandning
av ingångspsalmen med det gamla
introitusmomentet. Dettas uppgift
var att ange den innevarande sön-
dagens ställning till kyrkoåret. In-
gångspsalmen däremot har »aldrig
åsyftat annat än att utgöra en bö-
nesuck om nåd till att rätt begå
Herrens helga gudstjänst». Likväl
anser han, att detta icke hindrar,
att psalmen, förutsatt att dess
grundtanke fasthålles, kan efter
kyrkoårets växlande tider och da-
gar gå i olika tonart. Han tilläg-
ger: »Dock aldrig därhän, att ens
på våra största glädjedagar (t. ex.
juldagen eller påskdagen) den slår
över i lovsångston. Den skuldbe-
lastade församlingen må aldrig lov-
sjungande gå Herren till mötes i
gudstjänsten. Först sedan hon ge-
nom syndabekännelse och synda-
förlåtelse härför helgats, är lovets
stund inne.»
Det synes, som om båda de grun-
der, som Quensel anför som stöd
133). Handboksförslaget
1793 upptog ingångspsalmen, men den ströks åter i förslagen 1798 och 1799 (Leuf-
vén, Svenska Högmässoritualet 1789—1811, ss. 32, 74, 83).
1 Leufvén, a, a. s 32.
? a a s. 29 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
