Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Församlingssångens
:tan efter nya melodier. En livligare
’rytmik kan twuppliva till sång, men
trots det hängivna arbete, som gjorts
för de gammalrytmiska koralernas
införande, har detta sångsätt väl
gått framåt men ej fullt slagit ige-
nom. Sång utan orgel tvingar de
’sjungande att mera lita på sig själ-
:iva, men även därvid händer, att
iförsångaren blott får några få med
’sig; de flesta tiga.
: Den synpunkt, som jag i uppsat-
sen »Sången i Guds hus» framlade,
att lusten att sjunga går parallellt
med solidaritetskänslans styrka el-
ler svaghet, har fått en glädjande be-
kräftelse av de lärdomar, som den
allt mera uppmärksammade kollek-
tiva psykologien har att giva. Den
framställer de lagar, som ligga till
grund för det gemensamma själsli-
vet i grupper av människor.
är ju klart, att, om vissa individers
handlingar skulle kunna förutsägas,
om de äro av varandra oberoende,
är det icke sagt, att de handla på
samma sätt, när de äro förenade
med andra till en grupp. Miljön
har en ofantligt stor betydelse. Den
kan »trycka ned det individuella
själslivets nivå, sänka de högre stå-
ende individerna till de lägres stånd-
punkt», men den kan ock »resa det
mänskliga själslivet till en höjd, som
den isolerade individen eljest icke
skulle kunna nå». Om vi tänka oss
ett fåtal människor, värmda av ett
religiöst ideal, vilka uppmanas att
sjunga, så ljuder sången eldande och
medryckande. Men blanda in dem
i en större samling av för det reli-
glösa idealet skäligen likgiltiga, och
det skall visa sig, att dessa i så måtto
inverka, att de snarare draga de
förra ned till sin likgiltighet och
tystnad, än att de för ’idealet hän-
givna lyckas rycka de andra med
sig och ställa dem på sin psykolo-
giska nivå av sånglust. Om vi tän-
ka oss, att de sitt ideal hängivna äro
Det:
konstitutiva moment | 103
för sig själva, men bland dem dock
finnas några, som äro för samma
ideal skäligen likgiltiga, så skall det
visa sig, att de hängivna med sin
sångglädje snarare lyfta de andra till
sin psykologiska nivå än neddra-
gas till deras ståndpunkt.
Hurudan är då den grupp beskaf-
fad, där en sänkning av den all-
männa nivån äger rum och tvärt-
om? Den kollektiva psykologien ta-
lar om »massans» och vad den kal-
lar »de organiserade gruppernas»
själsliv. Utgångsstadiet för båda är
en tämligen slumpvis hopkommen
massa människor, t. ex. en myll-
rande hop på en storstadsgata. Re-
lationerna dessa emellan äro på in-
tet sätt bestämda eller fixerade av
föregående händelser. Intet kollek-
tivt själsliv äger rum. Men villko-
ret för att ett dylikt skall uppstå är
att ett gemensamt föremål, en ge-
mensam känsla med hänsyn till det-
samma uppkommer och ett ömsesi-
digt inflytande i följd härav skapas,
t. ex. om en brandspruta kommer
galopperande fram i trängseln. An-
hopningen blir då kollektivt be-
stämd, blir vad man kallar en psy-
kologisk massa. Är det gemensam-
ma föremålet av mera konstant be-
skaffenhet än t. ex. den mera säll-
synta företeelsen av den gaåloppe-
rande brandsprutan och den gemen-
samma känslan med hänsyn till fö-
remålet är homogen, är det ömsesi-
diga inflytandet inom gruppen i sti-
gande. Vi kunna tänka oss ett reli-
glöst möte, där evighetstingen ut-
göra det gemensamma föremålet,
där den allmänna stämningen med
hänsyn till dessa ting hos de flesta
är likartad och det ömsesidiga in-
flytandetalltmer suggererande. Tän-
ka vi oss, att sagda möten bli en
konstant företeelse med åtföljande
praktiska handlingar och komma vi
så fram till det religiösa samfundet,
bestående av relativt likatänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
