Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106. A. O. I. Hellerström
två kollekter, epistel och omedel-
bart därefter evangelium, nicenska
tron och predikan eller homilia.
Därefter följer nattvardsförmaning,
vilken dock icke är obligatorisk
mer än en gång i månaden i dom-
kyrkor och i andra kyrkor en gång
i veckan. Närmast kommer offer-
toriet, följt av Sursum corda, pre-
fation och Sanctus. Allmän kyrko-
bön ansluter sig därtill; i denna fö-
rekommer tacksägelse för jungfru
Maria och helgonen. Allmänna kyr-
kobönen övergår i konsekrations-
bönen, vilken före instiftelseorden
innehåller en epikles (närmast ’efter
Basilius-liturgien). . Anamnes (erin-
ran om Kristi lidande, död, upp-
ståndelse och himmelsfärd) samt
oblation, d. v. s. överlämnande av
kommunikanterna såsom ett offer
åt Gud, leda upp till Fader vår, fö-
regånget av sedvanlig inledning.
Därefter kommer syndabekännelse,
absolution och trösteord, varpå föl-
jer bön om värdigt åtnjutande av
nattvarden. Under kommunionen
sjunges Agnus Dei och efter den-
samma post-communio (bibelspråk).
Tacksägelse för nattvarden och väl-
signelsen avsluta högmässan.
Korstecknet bibehålles i kon-
sekrationsbönen. Vid läsandet av
instiftelseorden tager prästen bröd
och kalk i sina händer. Brödet gi-
ves direkt till kommunikanten.
Oblaten göres något större än förut
och brytes i minst två delar. Präs-
terlig skrud bibehålles.
Den första engelska handboken
försökte bevara den förutvarande
ordningen, i den mån den lät förena
sig med reformationens principer.
Den äger ovedersägliga förtjänster i
språkligt avseende och bär vittne
om betydande liturgiska kunskaper
hos dess författare.
Under det att handboken välkom-
nades i London och på en del andra
platser, föranledde den i västra Eng-
land oroligheter, som kuvades med
våld. I Irland mottogs den med
öppen motvilja. I England kom den
att dela kyrkan i två partier, vilka
aldrig sedan dess enats: de konser-
vativa, som voro missnöjda med ny-
heterna, och reformpartiet, som an-
såg att för stora eftergifter gjorts
för den gamla ordningen. |
Den närmaste framtiden kom att
ligga i ytterlighetspartiernas händer.
Man började nu bryta ned altarna
och förstöra kyrkornas gamla pryd-
nader. En del av högadeln skaffade
sig stora rikedomar genom att
plundra kyrkor och kloster. Sjuk-
hus och fattighus ödelades.
I den följande liturgiska utveck-
lingen kommo tvenne utlänningar
att spela en stor roll, nämligen ita-
lienaren Petrus Martyr Vermigli,
professor i Oxford, och Martin
Bucer från Strassburg, professor i
Cambridge. Man vände sig till dessa
för att få deras utlåtande om hand-
boken. På det hela taget uttryckte
Bucer sitt gillande men förordade
avskaffandet av en del seder, som
bibehållits, såsom korstecken, knä-
fall, mässkläder. Han anmärkte på
epiklesens formulering, bönerna för
döda m. m. Petrus Martyr in-
stämde med honom men intog en
radikalare ställning. Cranmer tyc-
kes ha tagit starka intryck av Bucer,
vilken i reformpartiets ögon var
alltför konservativ. Efter Bucers
död (1551) drevs Cranmer allt
längre i reformpartiets riktning.
Vad som framför allt syntes motbju-
dande för reformpartiet var den
tydliga sakramentala uppfattningen
i handboken.
Andra handboken 1532.
Hur det tillgått vid utarbetandet
av den andra handboken vet man
icke med säkerhet. Den fick par-
lamentets godkännande 1552. För
de kommande tiderna står den som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
