Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sjätte allmänna svenska kyrkosångsmöget
mindre estetisk livsgärning, utan vi äro
helt enkelt fattiga syndare, som tränga -:
till frälsning och behöva uppleva Jesus
så, som Wagner kallar honom: »Förlossa-
ren i hjärtat».
När du, avklädd all din söndagsstass
och allt ditt vardagshölje, står såsom syn-
dare ensam inför Människosonen — Fräl-
saren, då förvandlar Han för dig bibelns
eller predikans ord, så att det icke är
mänskoord till människor utan ett Guds
ord direkt till dig. Han skapar därigenom
öra hos dig för Guds röst i ordet och sam-
vetet. Han sänker ordets krav ner i din
själ, men icke såsom en olidlig tyngd,
som du helst vill slippa, utan såsom något
du gärna tager i tu med och finner vara
din lycka att få fylla. Han gör dig till
en sådan pliktmänniska, som säger: »Din
vilja, min Gud, gör jag gärna». Han
förvandlar din bön från ett tomt munvä-
der till en din innersta varelses syftning
och lyftning hän emot Gud själv. Och
dina böner samla sig mer och mer kring
förlåtelse och frigörelse från allt som
hindrar dig från att komma i den rätta
ställningen till Gud och det rätta jäm-
viktsläget i förhållande till världens upp-
gifter och krav. Du vet, hur vanan för-
slöar och gör grått det som en gång lyste
med nyhetens behag och då sporrade. Du
bemödar dig därför om att allt bättre
kunna stå i livsförbindelse med Gud, som
gör allting nytt, både människorna och
tingen och sysslorna. På detta sätt blir
Gud hjärtpunkten i ditt liv, som sätter allt
i rörelse, kraftcentralen, varifrån energi
strömmar ut till alla grenar av din gär-
ning, den punkt, som ger friskhet och
färg och doft och klang åt allt, även det
vardagligaste.
Men vad är nu detta? Jo, det är vad
som ligger i det gamla ordet omvändelse.
Omvändelse är dock icke en ögonblickets
akt utan en hela livets utveckling, vari-
genom jag och allt mitt mer och mer
ställes in under Guds makt och riktgivning.
Man har ju uppgjort ett helt system för
omvändelsen. Men så visst den måste
individuellt genomlevas av var och en, så
visst är den ock olika för var och en,
Omvändeisen är heller icke en avslutnings-
akt. Den glider omärkligt över i helgel-
sen, i detta att vi bli nya människor med
nya karaktärer. Vi bli, för att använda
ett modernt ord, livskonstnärer, som för-
stå konsten att leva vårt liv rätt. Allt
i vårt liv uppsamlar sig då i viljans lyd-
nad inför Gud. Vår bön omsättes i lyd-
nad, och lydnaden utlöser sig i ny bön.
Och lydnaden och bönen gå av sig själva
över i tack och lov, vars ord och toner
175
få sin äkta klang av den harmoni, som
råder mellan dem och vårt liv. Då tacka
vi Gud rätt genom Jesus.
Vi, som i dessa dagar varit här sam-
lade vid denna underbart sköna kyrko-
musikfest, hava till stor del till uppgift att
lära människorna göra allt till Guds ära
genom Jesus. Det är en maktpåliggande
gärning.
Somliga verka genom ordet, andra ge-
nom tonen. Ordet vill skapa frälsning och
liv. Men även musiken har sin stora be-
tydelse för människans gudsförhållande.
»Musiken skall vara till Guds ära och sin-
nets uppbyggelse.» Så har J. S. Bach med
rätta sagt. Detta är sansat och sant i
jämförelse med de kinesiska urkunderna,
som påstå, att karaktären vinner sin
fulländning och harmoni genom musiken.
Tonen går nog längre in än ordet. Men
när det gäller de andliga fienderna, spelar
man inte längre omkull Jerikos murar;
och man sjunger sig inte bara längre till
seger. Men i skaldens ord om hur David
spelade och sjöng Sauls sinne till ro, lig-
ger än i dag ej så liten sanning, då det
där heter:
»Och ondskans ande vek för denna gången,
och Herrens vrede vart från Saul tagen,
och han vart åter Israel till tröst.
Ty det var sorgebot fördold i sången,
och det var balsam gömd i harposlagen,
och det var läkedom i Davids röst.»
Men det som är bot och balsam och
läkedom i ord och toner, det lägger inte
prästen eller musikern in däri utan den
som talar och sjunger och spelar ge-
nom oss.
Må vi då taga oss till vara för det
gamla ordets dom: »Detta folket ärar mig
med sina läppar, men deras hjärtan äro
långt ifrån mig».
Ordet må vara än så skönt utmejslat,
det griper dock icke rätt, om det ej är
fyllt av en genom Guds Ande helgad per-
sonlighet. Och musiken må vara hur
formfulländad som helst, den får aldrig
själv bli ett stycke religion. Ordet och
tonen [skola blott vara religionens tjä-
nare. Men då måste vi, ordets förkunnare
och tonernas frambringare, först själva
bliva Herrens ödmjuka tjänare, som i
allt följa Johannesregeln: »Han bör växa
till; jag bör förminskas».
Först då kunna vi — men då kunna
vi också — fylla vår livsuppgift att lära
människorna göra allt till Guds ära genom
Jesus Kristus. Amen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
