Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[ J.A. Eklund
vilse väg. Det må dock stämma
med värdigheten hos en kristen
svensk människa att söka öva sig
till att med församlingen tänka på
Guds kristenhet och folken därutan-
för, på fädernesland och konung,
på rike och riksmöte, på barn och
ungdom, på sjuka och fattiga, an-
fäktade och döende. Man bör icke
vara för god att kunna bedja för alla
lovliga yrken och stånd och om väl-
signelse över frukten på jorden.
Och det året om — en allmogevän
från min barndomsbygd frågade
mig en gång ironiskt, om man på
hösten bad särskilt för vinterrågen.
Mannen var tydligen ännu icke
kommen till det höga förnuft, som
ändrade Gerhardtpsalmen till »Nu
vilar halva jorden». Annars kan-
ske hans tankar hade gått så långt,
att han tänkt på att på vår jord
äro alla tider både såningens och
växtens och skördens tider.
Här som annorstädes i vår an-
defattiga tidsålder har reformivern
varit stor. Emellertid må den som
kräver, att intet må finnas, som icke
just han gillar, ha klart för sig, att
det finns flera än han eller hon vid
högmässan. Och det en djupt tän-
kande lekman möjligen icke kan
på grund av sin livsövertygelse vara
med om, det må han för sin del gå
förbi. Men — envar har ju också
rätt att kräva ändrade former, om
han det vill och kan motivera dem
— med att föreslå bättre.
Då vill jag emellertid med tanke
på formen för vår gudstjänstord-
ning säga, att under de åtta kyrko-
möten, jag varit med om, intet om-
råde visat så mycken oförmåga som
liturgiens. Av hundra förslagspunk-
ter har väl knappt en femtedel gått
fram. Och ofta har det ändå gått
för lätt och hastigt fram. Själva
den grupp av ändringar, som den
gångna generationens mest frejdade
kyrkoman förde igenom, innebar
enligt min mening till största delen
försämringar. Och dock har det
nog även här ljusnat något. Det
första, man märkte därav, var ett
och annat i den evangeliebok, vid
vars omgestaltning denna försam-
lings hädangångne kyrkoherde var
en medarbetare. Och det synes
mig, som vore vid sista kyrkomötet
uppslag gjorda, som visserligen icke
ännu mognat, men dock torde in-
nebära sådant, som kan bliva till
ökad rikedom. Men jag vet näp-
peligen något språk så svårt att
skriva som det bönespråk, däri för-
samlingen vid högmässa skall bära
fram sin åkallan eller sin tacksä-
gelse inför Gud, kanske kyrkotid
efter kyrkotid. Det är ej vad som
helst, som håller provet där. Ty i
grunden, trots allt, torde ingen
makt i världen vara så nogräknad
som en evangelisk församling, när -
det gäller att bära fram böneoffer
inför Gud. Där lever en anda mäk-
tig att pröva andar. Kritiken är
vida mer än estetisk. Den går lika
djupt, som den kristna uppenbarel-
sen går djupt, där den i tron fam-
nas av levande själar och levande
församlingar. Och där är icke bara
fråga om tankeprov. Här såsom
alltid i den andliga världen går det
ofta högre eller djupare, än dit alla
tankar gå.
Det finns också i vår högmässa
liksom i allt, då det gäller männi-
skan och Gud, sådant som icke ens
kan famnas av tankeuttryck i ord.
Ordet räcker icke till. Det finns ett
sacramentum i högmässan, som, om
det också av de fromma fäderna
kallats ett ord för ögat, ett verbum
visibile, dock säger ordets innebörd
på ett annat sätt: nattvardens sakra-
ment. Det finns också sacrificia,
som icke kunna bäras av hörbara
ord. Dit hör andaktens tystnad,
tillbedjan i det fördolda, överlåtan-
det åt Gud. Dit hör en stor del av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
