Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkomusikalisk forskning och praxis 173
dess rytmiskt-accentuerade struktur
och huvudsakliga karaktär av dans-
sång. Inom sekvensen, tropen och
den nya hymnen härska en välba-
lanserad uppbyggnad, så regelbun-
den, att den så småningom urartar
till schablon, inom rimofficiet är
det i tillämpliga delar samma för-
hållande. Där härskar dessutom
den västerländska «skönhetsideal
mera motsvarande art av melisma-
tik, som vi kalla interpretations-
melismatik till skillnad från öster-
landets interpunkterande. Den har
icke blott gripit fast i alla officiets
responsorier, även dagkursens från
början vida enklare solomusik,
utan även — mot all liturgiskt-mu-
. sikalisk tradition och mot dess egen
natur — antifonerna, bärarna av
den enkla körpsalmodin. I sam-
band med antifonens lösgörande
från psalmodin, d. v. s. från det
växelvisa sjungandet av en psalm,
hade dess karaktär förändrats till
en melismatisk sång utan egenheter
i uppbyggnaden; därmed följde i
släptåg psalmtonernas förfall, diffe-
rensernas förenkling och utbytande
’mot nya. Allt detta visar hän på
en ny, för den gamla liturgiska upp-
fattningen främmande grundsyn på
även musikens roll inom gudstjäns-
ten, pekar mot nya skönhetsideal,
t. ex. den egendomliga vandringen i
tonarter från antifon till antifon,
från responsorium till responso-
rium, något som återigen pekar mot
Österlandet.
Studiet av de sköna konsterna
kan i regel anses tjäna tvenne her-
rar tillika: vetenskapen och kon-
sten själv, det levande livet, den
praktiska utformningen av vår egen
tids konst. Kunskapen om den me-
deltida liturgiska musiken kan bliva
i icke mindre grad en levande, som
befruktar nutida praxis. Ett utgi-
vande av t. ex. samtliga i Sverige
använda hymnmelodier skulle skän-
ka oss en rik och skiftande melodi-
skatt av ädlaste slag. Den har
vaskats, likt guldet ur jordens slagg,
dess karaktär är högtidlig ro och
upphöjdhet över dagens skiftande
meningar, den har tjänat gångna
släktled av våra fäder och varit ett
samfällt uttryck för deras längtan
och hopp. Med största utsikt till
framgång skulle dylika melodier
kunna och böra införlivas med
svenskt gudstjänstlivs praxis. Om
därvid några sånger från vår egen
tid få maka åt. sig, betyder detta i
själva verket ingen förlust. Det
ligger nämligen i den medeltida
musikens kynne, att den giver ut-
tryck för det allmänna och typiska
men icke för den enskilda männi-
skans känslostämningar och subjek-
tiva syn på tingen. Detta är inga-
lunda någon konstruktion utan ett
av nutida forsknings, speciellt den
etnografiskas säkraste resultat: den
primitiva musiken laborerar med
typer, som ständigt, för en nutida
åhörare till fullkomlig leda, uppre-
pas. Sålunda sjöngos de långa
hjältedikterna, Odysséens och TIlia-
dens, likaväl som de nordiska och
slaviska, av väldiga bragder fyllda
epos. Stelnade till rytmiska ben-
stommar, versskemata (hexameter
0. s. v.) ha de fortlevat in i våra
dagar, medan den levande melodins
kött, som klädde dessa skelett, all-
deles förintats. Inom den gre-
gorianska musiken spåras detta om
primitiv musik erinrande stadium
på mångahanda vis. Men en på
dylikt sätt funtad tonkonst, även i
sin rikaste och konstfullaste form,
bär ett drag av något typiskt, något
över det personliga höjt, eller kan-
ske rättare, något utanför det per-
sonligas och individuellas sfär belä-
get allmänmänskligt. Utsprungen
ur folkets ensartade känsla inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
