Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
psalmversen. Dock varnas för tutti-
spel! |
Den för högtidsdagar avsedda,
tämligen omständiga och ohögtid-
liga salutationen n:r 36 torde kunna
spelas med svag koralregistrering.
Till f-moll-salutationen passar Ky-
rie-registreringen. Till n:r 39 en
något ljusare klang.
Om liturgen utan ackompanje-
mang mässar kollektbönen, bör för-
samlingens Amen även sjungas utan
orgel. Detta enkla Amen bör spelas
svagt, var det än förekommer.
Till nattvardsmässans inledning
under passionstiden föreslås svaga,
täckta 16’, 8’ och 4-fots-stämmor,
Flåte Harm. och Princ. 8’ (ej stark).
Samma stämmor användas vid Li-
tanian och Begravningsmässan. Pas-
sionstidens Sanctus och Agnus Dei
spelas svagare och ljusare med ute-
slutande av 16-fots-tonen.
Nattvardsmässan under de övriga
tiderna erhåller en ljus, dock ej
för stark klang, uttryckande stilla
glädje. Agnus Dei spelas något mera
dämpat än Sanctus. Beträffande
denna underbara lovsång vore det
väl mödan värt att flytta den till sin
ursprungliga, riktiga plats, d. v. s.
återförena den med Prefationen.
Den kommer onekligen mycket
omotiverat efter Fader Vår. Och så
en sak till. Organisterna lägga sig
noggrann vinning om att dämpa or-
geln vid »Giv salighet av höjden».
Denna nyansering verkar endast
störande, och i Sanetus-melodierna
finns intet som motiverar denna åt-
gärd utan tvärtom. Se på jultidens
Sanctus! Kommer man icke här att
tänka på den ursprungliga ordaly-
delsen: »Hosianna i höjden!». Så
borde vi väl än en gång kunna få
sjunga 1 våra kyrkor!
Till Benedicamus pocka trumpet-
och koralstämmorna på att få vara
med, åtminstone under Halleluja.
Albert Runbäck
Trefaldighetstidens melodi kan gär-
na få ståta med denna färgprakt,
om det blott ej blir för starkt, pas-
sionstidens däremot icke, och be-
träffande de två andra melodierna
må blott uttalas en stilla undran an-
gående lämpligheten av alltför stark
orgel.
Sådana utbrott av sångarglädje
som att efter Välsignelsen stämma
upp trefaldiga Amen n:r 76 b med
röstens och orgelns alla resurser
börja lyckligtvis bli sällsynta. Den
åsikten, att lagom är bäst, håller nog
på att arbeta sig fram.
III. Preludier och interludier.
Först må påpekas vikten av att
icke vara sig själv nog utan att stun-
dom använda eller åtminstone stu-
dera »det tryckta ordet». De >»fria
improvisationerna» bli så lätt endast
lite variationer av ett och samma
preludium, och innan man vet ordet
av, kommer man in och förblir i
gamla hjulspår. |
I landskyrkorna påträffa vi ofta
en preludiestil, som vi kalla »den
bondgranna». Den utmärkes av
mycken melodisk ljuvlighet, gärna
framhävd genom solostämmor, till
ett synnerligen torftigt harmoniskt
underlag.
Ha vi haft tillfälle till besök i
olika stadskyrkor, så ha vi kanske
lärt oss känna igen en annan prelu-
diestil, mera kultiverad och elegant
än den förra men även den mycket
ytlig och okyrklig. Vi kunna ge den
namnet »den salongsgranna», och
den kännetecknas framför allt av
mycken grannlåt i harmoniseringen.
Söta nonackord, ymnig kromatik,
Voix Celeste och 16-fots-koppel hö-
ra till utstyrseln.
Något gemensamt för dessa båda
»stilar» är, att pedalen aldrig har
paus. För mycket nit med pedal-
spelet torde vara en åkomma, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
