Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johann
tiga kantorer, som älska Christus
och Guds rena ord» har Walther
sagt sitt farväl till sin musikaliska
samtid. Bland detta verks 21 ton-
satser (koraler, motetter, antifoner,
andliga sånger med latinsk och tysk
text) är den sista »Holdseliger,
meins Herzens Trost» så till vida
märkvärdig, som Walther här, av-
vikande från sitt vanliga skrivsätt,
ställer de tre övre stämmorna gent
emot de tre undre.
Enligt Kades omdöme vittna
Walthers kompositioner om att han
efter denna tids begrepp fullkom-
ligt behärskade den kontrapunk-
tiska och kanoniska formen. Han
har förträffligt genomförda kanons
i sina talrika motetter, och särskilt
de mer än fyrstämmiga satserna
vittna om en högt uppdriven kontra-
punktik. Man har påstått, att han
ej var någon melodiker, men den
närmare kännedom, som man nu
kan få av hans verk, visar, att han
även kunde sångbart utgestalta sina
stämmor. Väl förmådde han ej
frammana de serafiska klanger,
som Palestrina några årtionden se-
nare lät tona under Italiens blåa
himmel. Ej heller har han den rike-
dom och livfullhet i fantasien, som
H. Isaak och dennes lärjunge L.
Senfl ägde. Men han nådde ändock
vida över medelmåttorna. Om vissa
arkaismer likväl vidlåda hans verk,
så beror det på tidens allmänna
ståndpunkt i fråga om komposi-
tionskonsten. Det terslösa treklangs-
slutet hängde tillsammans med upp-
fattningen av att man hörde oktaver,
kvinter och kvarter såsom full-
komna, terser och sexter som ofull-
komna konsonanter. »Kvint- och
oktavjägare» skola nog i Walthers
liksom i Isaaks kompositioner finna
ett. rikt fält för uppspårande av
villebråd. Ett närmare betraktande
av denna tids kvint- och oktavparal-
leller ger dock vid handen, att för
Walther 131
den tidens tonsättare kom det i för-
sta hand an uppå melodisk följdrik-
tighet i stämföringen, varvid man
ej var så noga med vad örat för-
nam vid dessa paralleller. Allt som
allt kan sägas, att Walther intager
en beaktansvärd ställning i motet-
tens historia.
Dock har Walther sin största
betydelse för eftervärlden som ko-
ralkomponist. Med Wittenberger
Gesangbichlein 1524 framträder en
specifikt protestantisk tonkonst.
Koralens namn i ny bemärkelse blir
på det närmaste förbunden med den
Iutherska reformationen. Walther
hade öppen blick för denna nya
konstform och banade väg för kom-
mande tider, en väg, som först ett
århundrade senare förde fram till
målet. Detta mål var just koral-
satsen notam contra notam, såsom
vi ännu i dag harmonisera våra för
orgelledsagning avfattade koraler.
Att denna utveckling gick långsamt,
berodde därpå, att såsom nämnts
kören ännu ledde församlingssången
och att cantus firmus låg i tenoren.
I första upplagan av Wittenberger
Gesangbächlein följes denna regel
blott med ett undantag. Först 1586
lägger Lukas Osiander i sitt arbete
»Fänfzig geistliche Lieder und Psal-
men» cantus firmus i sopranen att
lända som gällande regel, »för att
hela den kristliga församlingen må
därigenom kunna sjunga med».
Vid bedömandet av Walthers
koralkonst får man avskilja alla
mer än fyrstämmiga satser, vilka
äro att hänföra till motettformen.
I-de fyrstämmiga satserna, som här
alltså komma i betraktande med
hänsyn till den nya typen, föran-
ledde läget av cantus firmus i teno-
ren, att satsen i övrigt måste få en
friare gestaltning, så att fordran på
notam contra notam tillsvidare ej
kunde strängt genomföras. Inga an-
knytningspunkter att komma fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
