Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
besökaren själv göra jämförelser
och draga slutsatser och torde vara
det mest verksamma medlet att
väcka förståelse för det arbete, som
i våra dagar utföres på detta om-
råde, ett arbete, som besjälas av en
stark känsla för det äkta och ur-
sprungliga.
Det är emellertid självfallet, att
ett blott till hälften efter moderna
principer restaurerat föremål har
sitt berättigande uteslutande ur stu-
diesynpunkt och därför endast kan
hava plats i ett museum och såle-
des icke har någon uppgift att fylla
i en församlings kyrko- och guds-
tjänstliv. Och det är ju själva guds-
tjänstlivet, som alla ansträngningar
på detta område ytterst avse att
främja. Därmed är ock sagt, att
vid konserveringen hänsyn måste
tagas till ett föremåls framtida an-
vändning, och att man icke kan
fastställa några allmängiltiga kon-
serveringsprinciper utan måste äg-
na varje föremål individuell be-
handling och gå från fall till fall.
Det kan nämligen, såsom utställ-
ningen också gav prov på, inträffa
fall, då ett föremål blivit så skadat,
att det genom sina i ögonen fallan-
de defekter ingalunda skulle kunna
skänka åsyftad stämning, om åter-
ställelseprincipen skulle genomfö-
ras.
Emellertid skulle det stå i bästa
samklang med den i stort sett för-
ordade återställelseprincipen, om
åtskilliga av de föremål, som för-
varas i våra museer eller undan-
ställts i våra kyrkor och som en
gång fyllt en mer eller mindre be-
tydelsefull uppgift i en gudstjänst-
firande församrilings liv, återfinge
den äreställning, som de ursprung-
ligen haft, och åter kunde få tjäna
det levande livet i vår kyrka. Men
detta naturligtvis endast under för-
utsättning, att de kunna erhålla det
S. Dahlquist
skydd och den vård, som tyvärr
hittills icke alltid ägnats dem.
Man fick f. ö. vid mötet ett gri-
pande och outplånligt intryck av
en dylik återställelse, som i det
sammanhang, vari den genomför-
des, fick en symbolisk innebörd.
Riksantikvarie Curman hade på ort
och ställe demonstrerat Glansham-
mars kyrka, där man — i förbigå-
ende sagt — kunde konstatera, vil-
ket utomordentligt rikt stoff som
hembygdsundervisningen har att
hämta i våra kyrkor. Där stod
längst nere i kyrkan vid sidan av
orgeln (jämte en del andra trä-
skulpturer) det gamla mäktiga
vackra triumfkrucifixet, bokstavli-
gen ställt i skymundan och i varje
fall utan någon uppgift i försam-
lingens gudstjänstliv, som det dock
en gång tjänat. Genom tydliga
märken i en av pelarna var det lätt
att förstå, var det en gång haft sin
plats och vilken upplyftande känsla
av helgd det måste hava skänkt åt
hela kyrkorummet. En av försam-
lingens kyrkovärdar föreslår: »Vi
flytta korset> — och knappt har
han uttalat dessa ord, förrän fem
handfasta män stilla lyfta korset,
som i procession föres fram till sin
ursprungliga plats, alltunder det att
den samlade menigheten stämmer
upp: »Guds rena Lamm, oskyldig»
(Ps. 94). Månget öga tårades, och
outplånligt är det intryck, som den-
na spontant framvuxna högtidlig-
het efterlämnade.
Som föredragshållare hade Dia-
konistyrelsen lyckats förvärva för-
utom riksantikvarie Curman, pro-
fessor Andreas Lindblom, fröken
Agnes Branting, arkitekt Wadsjö,
kyrkoherde S. Gabrielsson, doktor
Hallström och amanuens Cnattingi-
us, varjämte ståthållaren å Örebro
slott landshövding Elmqvist funge-
rade som ordförande och genom
sitt välkomstanförande s. a. s. an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
