Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett genmåle
senare i berörda artikel, och trots att jag
själv är kyrkomusiker, kände jag mig vid
läsningen obehagligt berörd. Kyrkomu-
sikens uppgift är väl nämligen i första
hand icke att höja musikkulturen utan
att i sin mån hjälpa fram människor till
levande Gud. Och den andliga sångens
historia har visat, att till synes mycket
oansenliga sånger ha kunnat bli till rik
välsignelse. Dessa föraktade »sånger» äga
nämligen ofta inom sig något, som den
renodlade kyrkomusikern i vissa fall sak-
nar: innerlighet. — Nu kan jag mycket
väl förstå, att för en skolad kyrkomusika-
lisk uppfattning nämnda alster måste
framstå som fördömliga: de äga icke i
tillräcklig grad kyrklig stil och tangera
icke sällan det banala. Mig synes, att
båda dessa ytterligheter äro en fara för
den andliga sången: den kyrkliga stilen
kan bli till en musikalisk tvångströja,
som lätt förkväver hjärtats varma tonfall,
och å andra sidan kan den friare and-
liga sången bli så fri, att den upphör att
vara andlig. Idealet har för mig sedan
många år framstått i en syntes av kyrk-
lig stil och religiös innerlighet. Först
" när man vågar detta steg, få vi en kyrko-
koral, som tillfredsställer icke i första
hand blott de kyrkomusikaliska finsma-
karna utan också församlingen, folket.
Ty det är församlingssången, som behöver
förnyas.
Dessa rader äro tillkomna under käns-
lan av att det på vissa håll förefaller att
existera något, som kunde kallas kyrko-
musikaliskt högmod. Detta har alltid be-
rört mig på ett pinsamt sätt. — Hela den
riktning mot en strängare stil och en ri-
kare liturgi, som fått så mäktiga uttryck
i denna tid — och som i och för sig kan
ha berättigande — kan den måhända icke
utgöra en viss fara för det andliga livet
inom kyrkan? Ty livet står dock högre
än konsten, liksom innehållet alltid måste
tillmätas en högre betydelse än formen.
Jag tror, att där Guds Ande får makt
över en församling, där hinner man icke
att tala så mycket om yttre, om än
aldrig så vördnadsbjudande former; där
skapas nytt liv, som i sin tur skapar nya,
levande former. — Under andliga vårtider
och ett svar 157
har man sjungit av hjärtat — kanske nog
så enkla sånger ibland — men vem vå-
gar påstå, att icke denna sång var skön,
emedan den bröt fram spontant och le-
vande som en den frigjorda själens jub-
lande segersång?
Det finns kanske — för att nu tala
om det tekniska — en »den andliga sång-
ens . förnedringsgestalt», som någon så
träffande har sagt. Men detta ger oss
— som haft förmånen att något tränga
in i kyrkomusikens stränga skönhets-
värld — knappast någon befogenhet att
se ned på den enklare andliga sången
eller rent av anse den utgöra en större
fara för musikkulturen än — jazzmusi-
ken. — Allt, som ens stöter på högmod,
bör vara oss främmande. Om vi värdigas
utföra tempeltjänst, så må vi också vidga
oss därhän, att vi icke i första hand be-
döma en företeelse estetiskt utan andligt,
icke blott kyrkligt utan framför allt krist-
ligt.
Tillåt mig, innan jag slutar, påpeka
ett uttalande i tidningen (samma sida):
»De kyrkliga riktningar, som upptaga da-
gens slagdängor, ge därmed måhända prov
på en icke föraktlig skarpblick men inga-
lunda på den känsla för helgd och upp-
höjdhet, som bör prägla det religiösa i
alla dess yttringar»! — Vilka äro dessa
här påtalade »kyrkliga riktningar»? Och
vilka äro dessa »dagens slagdängor»? —
Till synes föreligger här ett överdrivet
uttryckssätt, men det vore av stort in-
tresse att få veta, vad som åsyftas. Jag
tror ej, att sådana uttryck gagna den höga
och heliga sak, som vi älska och tjäna;
litet mer förståelse för andra »riktningar»
skulle kanske inte skada. Vi kunna —
tror jag — ändå bevara vårt estetiska
samvete. — Hela denna fråga är ju f. ö.
ett verkligt problem, och dessa tankar
äro för mig personligen ej nyväckta. Jag
hoppas innerligt att ej bli missförstådd
och anhåller vördsamt om ursäkt, om jag
i något skulle hava missuppfattat Doc.
Mobergs i övrigt så intressanta artikel.
Solna i juni 1928.
Eder
Jacob Nyvall.
IL.
Genom redaktionens vänliga tillmötes-
gående satt i tillfälle att taga del av herr
Jacob Nyvalls kritik av ett par uttalan-
den i min art. »Kyrkomusikalisk forsk-
ning och praxis» i ett föregående num-
1 Kurs. av undertecknad.
mer av denna tidskrift, ber jag att i
största korthet få anföra följande.
Citat nr. 1 (jfr. ovan). Som hr. N.
riktigt citerar, anser jag, att »smakför-
skämningens gift hotar den allmänna mu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
