Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
stämmiga satsen, eftersom hans me-
ning föranleder ett så odelat instäm-
mande. Kyrkovisan måste m. a. 0.
vara en visa i detta ords bästa me-
ning. Melodien skall alltså vara
vacker, sålunda varken färglös och
trivial eller färggrann och senti-
mental.
En melodi är färglös, då inom
densamma förekomma alltför trägna
upprepningar av ursprungsmotivet.
Sådant verkar som när en talare
föga har att komma med utan där-
för måste ideligen variera på sina
tarvligheter. Detta inger en viss oro
hos meningsfränderna, som då
måste hjälpa upp det fatala i situa-
tionen. Dessa sakna ej heller utvä-
gar att ge kraftigare uttryck åt vad
den stackars talaren ville ha fram.
Musiken har också något, som vi
kalla rytm, d. v. s. med vissa mel-
lanrum återkommande betonings-
punkter i en framförd musikalisk
sats. Det triviala i en melodi kan
nog göra intryck på mängden, som
lyssnar, om till melodien sällar sig
en lika så enahanda men kraftigt
utpräglad rytmik. De ackompan-
Jerande stämmorna kunna med sina
kraftigare accentuerade betonings-
punkter ge den triviala melodien nå-
got, som leder uppmärksamheten
från dess tomhet till det rytmiskt
sprittande framförandet, och så
framstår för oss den avart av visan,
som gemenligen går under benäm-
ningen slagdänga.
Men melodiens skönhet äventy-
ras också, om man råkar ut för
motsatsen till det färglösa och
fadda. En melodi verkar ej fram-
sprungen ur en sund själ, om den
blir alltför färgrik och sentimental.
Härvid saknas ej inspiration hos
talesmannen, men det klassiska
jämnmåttet fattas, och melodien är
i sin formgivning ej hållen i behörig
tukt. Därför verkar framställningen
ej riktigt övertygande. Denna brist
F. M. Allard
i talarens framställningssätt har
också en viss inverkan på de övriga,
som ha till uppgift att instämma
med honom och skänka stöd åt
hans mening. Överstämmans brist
måste av understämmorna översky-
las, och medel härtill saknas ej.
Rytmen, som i det förra exemplet
var livlig och sprittande, som ville
man bjuda upp till dans, göres här
släpig och långtråkig. M. a. o. be-
toningspunkterna bli mera otydliga
hän emot det rytmlösa. Rytmen,
som är tonsatsens puls, domnar av.
Det färgrika och sentimentala i me-
lodien får tillfälle att i trånsjuka to-
ner dragas ut på längden, och så
uppstår en ny avart av det sköna,
vilken skulle kunna beskrivas som
det dådlöst sentimentalt trånande,
som på längden blir äckligt, så vida
man ej, trött på alltsammans, vid
dess åhörande hänger sig åt en dom-
nad ro: sömnens säkra förebud.
Kan melodien klara sig undan
här beskrivna ytterligheter, verkar
hon stadgad i sitt väsende, frisk och
fager, som en ungmö skall vara. De
ackompanjerande stämmorna få lik-
som något med av hennes fraicha
timbre, liksom kavaljerer, vilka göra
det dyrkade föremålet sin uppvakt-
ning. Det hela påminner om en tav-
la från början av förra århundradet
med någon kärleksdevis under, där
man ser den täcka ungmön med sina
tre tillbedjare. Kanske min fantasi
här gick alldeles för långt, men det
torde ej skada att ibland tala i ett
någon smula överdrivet bildspråk
för att så mycket kraftigare poäng-
tera kyrkovisans karakteristikum.
Melodien är här den givet domine-
rande i sin överstämma, och de
andra stämmorna förlora vid sam-
klangen med henne sin individuali-
tet. De blott ackompanjera. Upp-
rinnelsen till kyrkovisans struktur
kallades mot slutet av medeltiden
faux bourdons (falsi borduni) d. v.s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
