Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Recensioner 91
Med kristendomens utbredning mot
norden följde ock den «gregorianska
sången, som även blev modersskötet för
de gamla folkvisorna. Dessas ord och
toner vittna om en hög kultur och hava
tydligen uppstått i de högre samhälls-
lagren, varifrån de sedan trängde ned
till allmogen. = Författaren betecknar
dessa gamla melodier på dansk grund så-
som det bästa, som hans land någonsin
åstadkommit på tonernas område. En
närmare undersökning ger vid handen,
att dessa gamla folkvisor voro upp-
byggda efter samma tonsystem som kyr-
kans gamla sång, ofta med omkväden,
på sätt och vis motsvarande körens svar
till försångaren. Skillnaden visar sig i
rytmen, som ansluter sig till versmåttet
i stället för kyrkosångarens fria prosa-
rytm, samt i bortfallandet av dennas
koloraturer, vilka ej lämpa sig för visans
berättande karaktär.
Därefter ingår förf. på den flerstäm-
miga sångens uppkomst i England och
Nederländerna och kommer så till Pale-
strina, vars kyrkomusik bildar höjd-
punkten. Det är den tematiskt-polyfona
konsten, som nu firar sina triumfer.
Författaren ingår närmare på dissonan-
sens behandling, tonarterna, kromatiken,
slutformlerna, rytmen, de olika huvud-
formerna, vilka belysas med talrika
exempel. Ingen musik har haft en sådan
himmelsk klang som Palestrinas och
hans tidsålders, men den romerska kyr-
kan hade ej inom den liturgiska ramen
givit. plats åt församlingens sång.
Samtidigt med den nederländska-ita-
lienska konstsångens blomstring upp-
stodo tvenne wutomkyrkliga musikarter:
den italienska madrigalen och den tyska
folkvisan. Likasom den gamla altar-
sången fingo även dessa former betydelse
för den evangeliska församlingssångens
utgestaltning under Luther och hans
efterföljare. Hänvisningar göras nu till
Dansk Kirkesang, som upptar flera sätt-
ningar av Joh. Wialther, M. Pretorius, M.
Vulpius, J. Eccard, B. Gesius m. fl.
Dessa exempel med åtföljande förkla-
ringar utgöra ej minst bokens starka
sida. Man behöver en vägledare med
Laubs djupa lärdom för att ej frestas att
lättvindigt taga del av denna miniatyr-
konst. Ofta sammanfalla artikelförfatta-
rens förut gjorda iakttagelser med
Laubs påpekanden, men han känner sig
mycket tacksam för nya skönhetsvärden,
som han i följd av Laubs ingående kän-
nedom först nu fått sikte på.
Efter att ha påpekat åtskilliga melo-
dier från reformationsårhundradet. i
Danmark, vilka voro besläktade med de
tyska — båda syskon av samma moder,
fornkyrkans sång — övergår författaren
till 1600-talets kyrkomusik och de nya
strömningar, som därunder träda fram,
vilka peka hän mot den moderna musik-
uppfattningen. Schätz’ och Keisers be-
tydelse för Bachs tondiktning får en ut-
förlig framställning, likaså ges en jäm-
förande karakteristik av Bach och Hän-
del. Man kan ej annat än vara enig
med författaren om att dessa musikens
heroer ur strängt liturgisk synpunkt ej
hava den betydelse för gudstjänsten, som
man ofta menat. »Att glädja sig åt
konsten, t. o. m. den ädlaste, är nu icke
vår uppgift vid gudstjänsten», säger för-
fattaren med all rätt. Händel skrev ju
ej heller sina oratorier för kyrkan utan
för konsertsalen, och Bach var naturligt-
vis bunden i sin tids liturgiska krav att
med sina kantater med deras recitativ
och arior giva gudstjänsten en konstnär-
lig utsmyckning. Men vilja vi nu ej upp-
taga en Bach-kantat som integrerande
del i det liturgiska skemat, trots dess
stränga de-tempore-karaktär, äro dock
hans körkoraler omistliga för körens
sång vid gudstjänsten, likasom ock den
orgelstil, som han med Pachelbel, Böhm
och Buxtehude såsom föregångare ut-
vecklat i sina preludier. Förf. ger ock
antydningar härom.
1700-talet betecknade en nedgångstid
även för den danska kyrkomusiken.
Kingos melodier, som äro påverkade av
sällskaps- och dansvisan, Pontoppidans
psalmbok, där pietistiska sånger fått
plats, Breitendichs, Schierrings och på
1800-talet Zincks, Weyses och Berg-
greens koralböcker, där så småningom .
den stela, rytmlösa koralen ohöljt träder
fram, utställas för kritisk granskning. Så
uppträder Grundtvig, en av de största
psalmdiktare, som levat. Hans utpräg-
lade historiska sinne hade bort lära
dem, som tonsatte hans psalmer, att åt
dessa giva melodidr, Isom voro burna
av den ande, som uppfyllde fornkyrkans,
medeltids- och reformationskyrkans sång.
Så skedde dock ej. Man betjänade sig av
den danska romansens form och teknik
vid avfattandet av de nya sångerna. Det
romansartade hade bort ersättas av nå-
got bättre. Författaren är därvid inne
på sitt reformkrav, att kyrkosången
skall restaureras genom en förnyelse i
den gamla andan. Härvid vinnes en
»enhet av på samma gång folklig som
kyrklig menighetssång».
Den svenska kyrkosången skulle sä-
kert vinna på att större uppmärksamhet
ägnades åt vad vi lära känna i Laubs
musikhäften, som åtfölja hans historiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
