Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Carl Lundell
ett sannskyldigt mästerskap som improvisatör i den stränga stilen.
Han uppehöll också tidvis organisttjänsten i Hedvig Eleonora, liksom
även en kortare period organistbefattningen i Oscarskyrkan.
Lundells tonsättareverksamhet, vilken bars av en av stora kun-
skaper närd begåvning, en till. mognad utpräglad stilkänsla och, kan-
ske framför allt, av en nedärvd, djupt rotad fromhet, var lika ena-
stående som tragisk. Helt och hållet inom sig själv utarbetade och
genomlevde han kompositionen, som han sedan dikterade not för not
för en seende, under många år hans maka, fru Henrika Lundell, född
Lokander. På detta sätt tillkommo ett flertal kompositioner: två
franska sviter för piano, två stråkkvartetter, i ess-dur och c-moll, orgel-
konserter och körverk, bland de senare »Vintergatan», till Topelii
text, och sånger till piano.
Hans största verk är »Requiem för blandad kör och orkester»,
vilket undertecknad haft förmånen att framföra vid tvenne Musi-
kaliska Sällskapets konserter, 1912 och 1916. Verket, som fullborda-
des 1904, upptäcktes av undertecknad vid ett besök i Lundells hem
sommaren 1911. På min önskan att få se hans kompositioner visade
han mig till ett hörn av arbetsrummet, där en packe noter låg på
golvet. Snart hade jag funnit en handskriven tjock volym i folio-
format. >»Men vad är detta?» utropade jag. Lundell for med sina
händer över boken och sade därpå stilla: »Det är ett Requiem, som
jag skrivit till minne av mina föräldrar.» Jag stod häpen och kunde
knappast fatta verkligheten. Ett helt mässpartitur för kör och orkes-
ter, »skrivet» av en blind! Hur var detta möjligt? Lundell berättade:
»Min far dog den 30 maj 1884, och då väcktes tanken på att skriva ett
Requiem. Vid närmare eftersinnande fann jag, att bristande kunskap
i såväl instrumentation som kontrapunkt omöjliggjorde tankens reali-
serande, men 1888 den 13 april, då budskapet om min mors död
nådde mig, tvangs jag av en inre maning att påbörja arbetet, och ett
första utkast gjordes. Jag hade nu lärt mig kontrapunkt, men ett
återstod, kunskaper i instrumentation. Då jag vände mig till en
kollega för att fråga honom, om jag kunde lära mig att instrumentera,’
fick jag det hårda och förkrossande svaret: ”därtill måste man ha sina
ögons fulla bruk”. Efter detta blev jag så förtvivlad, att jag var nära
att duka under, och tänkte också bränna upp utkastet. Efter tretton
års vila tog jag åter upp arbetet, ty samma inre röst, som sagt mig,
att jag till hugfästande av mina föräldrars minne skulle komponera
ett Requiem, klandrade mig för att jag bara för instrumentationens
skull uppgav arbetet. 1904 var det emellertid färdigt, komponerat
och instrumenterat av mig själv.» »Och verket har icke blivit upp-
fört » »Nej, jag har haft det inlämnat till en förening här i sta’n,
ra ler TOR RRENO RANA 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
