Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikhistoriska lärdomar 109
hörda produktivitet, som visserligen till en del också kan förklaras av
tidsandans musikdilettantiska drag, blir fullt förklarlig, endast om vi
betänka den allmänna musikodlingen i Sydtyskland och Österrike,
de många instrumentalkollegierna och kammarensemblerna, vilkas
aptit på nya och åter nya symfonier och kvartetter i den nya stilen
var lika omättlig, som kompositörernas produktivitet var bhäpnads-
väckande. Enbart de till Mannheimerkretsen hörande bättre ton-
sättarna ha — om jag räknat rätt — skrivit över ett halvt tusen sym-
fonier och kvartetter! Vare sig Mannheim är en »>filial» till Wien eller
tvärtom, så är sambandet emellan de bägge skolorna uppenbart.
Wienmästarna tillhöra alla en musikkultur, som danats under
motreformationens inflytande. (Mozarts frimureri och Beethovens
panteistiskt färgade livssyn bevisa f. ö. intet emot dessa kom-
ponisters religiösa ställning som rättrogna katoliker.) För var och en,
som studerar deras levnad, den miljö, vari de vuxit upp och fått sin
musikaliska uppfostran, de gynnare och arbetsgivare de haft, de verk
de skrivit, står det klart, att allt ytterst varit beroende av en under
århundraden beredd musikalisk jordmån. Man behöver bara studera
staden Wien omkring sekelskiftet 1800. Det som förenade alla sam-
hällsklasser var tonkonsten, betjänterna och de talrika furstehovens
och adelsfamiljernas medlemmar bildade ensembler och utförde
de nya verk, som tonsättarna efter beställning ställde till deras för-
fogande. På gatorna hördes de odödliga Ständchen och divertisse-
menten, som musikälskande borgare och studenter utförde, på för-
stadsrestauranterna spelade talrika kapell de Wienervalser, som gen-
om en Lanners och Strauss” verk skulle bli berömda och älskade över
hela Europa. — Genom att framhålla detta folks musikaliska begåv-
ning har man ingalunda förklarat denna flödande rikedom av ton-
sättare och denna kärlek till tonkonsten, som icke vetat av några
hinder. Endast de under århundraden igenom gjorda förarbetena
kunna förklara dylikt. Vi må erinra oss, att Tyskland ända fram
till 1700-talets första år ingalunda åtnjöt något musikaliskt anseende
i Europa. Schiätz och Bachs verk hade icke förskaffat landet någon
yttre stormaktsställning inom musikens värld, Händels verksamhet
tillhörde England. Seb. Bach räknades t. o. m. av en honom närstå-
ende tysk kritiker som den 7. i ordningen av tyska tonsättare. Lecerf
de la Viéville förklarade 1705, att tyskarnas anseende inom musiken
icke var stort, abbé Chateauneuf häpnade så mycket mera över den
tyske virtuosen Pantaleon Hebenstreit, som denne kom från ett land,
så litet ägnat att frambringa män med ett eldigt geni, Bolognaborna
kunde inte nog uttrycka sin överraskning över att Dittersdorf, en
»tartaruga tedesca» (en tysk sköldpadda), kunde spela violin så utom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
