Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varje dag ställde på honom, hade han tagit sig den strängaste
punktlighet till regel. ”Utan hast och utan rast”, var hans valspråk.
Han trädde in i matsalen, bugade sig för alla och intog hastigt sin
plats, i det han log mot sin fru.
”Ja, nu är det slut med min ensamhet. Du kan inte tänka dig,
hur ogemytligt det är att nödgas äta ensam.”
Under middagen talade han med sin fru om Moskva-angelägenheter
och gjorde även med ett ironiskt leende frågor om Stepan
Arkad-jevitsj, men merendels var samtalet allmänt och rörde sig om
sällskapslivet i Petersburg och tjänsteärenden. Efter maten stannade
han ännu en halvtimme hos sina gäster; så rekommenderade han
sig, tryckte leende sin hustrus hand och åkte till
konseljsammanträdet. Anna åkte denna dag varken till furstinnan Betsy
Tver-skaja, som hört talas om hennes hemkomst och bjudit henne på
supé, eller till teatern, där hon denna kväll hade en loge.
Anledningen till att hon icke åkte ut, var den, att den klänning, på vilken
hon räknat, icke var färdig. För övrigt hade Anna mycken
förargelse då hon sedan gästerna gått, sysselsatte sig med sina toaletter.
Före sin avresa till Moskva hade hon, som var mästarinna i konsten
att klä sig elegant utan överdrivna kostnader, lämnat tre
klänningar till sin sömmerska i och för ändring. Klänningarna skulle
ändras så, att de icke kunde kännas igen, och borde ha varit färdiga
redan för tre dagar sedan. Nu framgick det. att av dessa klänningar
två icke alls voro färdiga och att den tredje icke alls ändrats så,
som Anna önskat. Sömmerskan hade kommit för att rättfärdiga
sig och försäkrade, att det var vackrare så, men Anna blev så
upprörd däröver, att hon sedermera blygdes vid blotta minnet därav.
För att lugna sig helt och hållet gick hon in i barnkammaren och
tillbragte hela kvällen tillsammans med sin lille gosse, lade honom
sedan själv till sängs, gjorde korstecknet över honom och täckte
över honom ordentligt. Hon gladde sig åt att hon icke farit bort
någonstans och tillbragt denna afton så angenämt. Hon kände sig
så lätt om hjärtat och lugn till sinnes; hon insåg med full
tydlighet, att allt det, som på tåget förefallit henne så betydelsefullt,
icke varit något annat än en av dessa vanliga, intetsägande
tilldragelser i sällskapslivet och att hon icke behövde blygas för någon
eller för sig själv. Hon slog sig med en engelsk roman ned vid
kakelugnen och väntade på sin man. Klockan halv tio ringde det
och han kom in i rummet.
”Där är du äntligen”, sade hon och räckte honom sin hand.
Han kysste hennes hand och satte sig bredvid henne. ”Som jag
ser, har hela din resa avlupit väl”, började han.
”Ja då, mycket väl”, svarade hon och började berätta allt från
början: Resan med grevinnan Vronskaja, ankomsten till Moskva,
olyckshändelsen på järnvägsstationen. Sedan omtalade hon, hur
hon känt medlidande, först med brodern, sedan med Darja.
”Jag tycker inte, att man kan ursäkta en sådan människa, fast
han är din bror”, anmärkte Alexei Alexandrovitsj i sträng ton.
Anna smålog. Hon förstod, att han sade detta endast i avsikt att
visa, att släktskapshänsyn icke kunde avhålla honom från att
ut-108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
