Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Men varför skulle ni således ha hycklat?” frågade Varjenka
sakta.
”Ack, så dumt, så skamligt av mig! Och jag behövde det ju inte
alls ... Allt bara hyckleri!” utbrast hon, i det hon spände upp och
igen parasollet.
”Men varför? Varför?”
”För att synas bättre inför människorna och inför mig själv
och inför Gud; för att bedraga alla. Även om jag är dålig, så vill
jag åtminstone inte vara någon lögnerska, någon bedragerska.”
”Men vem är härvidlag en bedragerska?” sade Varjenka i
förebrående ton. ”Ni talar ju, som om ...”
Men Katjas anfall av häftighet hade ännu icke gått över; hon
lät icke Varjenka tala ut.
”Er menar jag inte, er menar jag inte alls. Ni är en idealiskt
fullkomlig varelse. Ja, jag vet, att ni är en sådan varelse; men
vad är att göra åt att jag är dålig? Allt detta hade icke hänt, om
jag icke vore dålig. Nåväl, då skall jag vara just sådan, som jag
är, men hyckla vill jag icke mera. Vad angår Anna Pavlovna mig?
De få leva, som de vilja, och jag skall även leva, som jag vill.
Jag kan icke göra mig annorlunda, än jag är ... Och allt detta är
icke det rätta, icke det rätta ...”
”Vad är icke det rätta?” frågade Varjenka oförstående.
”Allt detta är icke det rätta. Jag kan icke leva annorlunda, än
mitt hjärta inger mig, men ni och de andra leva efter regler och
grundsatser. Jag har fått er kär, helt enkelt utan någon avsikt,
men ni mig nog endast för att rädda och lära mig!”
”Ni är orättvis”, sade Varjenka.
”Jag säger ju ingenting om andra, jag talar ju endast om mig
själv.”
”Katja!” hördes modern ropa. ”Kom hit och visa pappa dina
blodapelsiner.”
Utan att ha. försonat sig med sin väninna tog Katja den lilla
korgen med blodapelsiner, som stod på bordet, och gick till modern.
”Vad är det fatt med dig? Varför är du så röd i ansiktet?”
frågade föräldrarna som med en mun.
”Åh, ingenting!” svarade hon. ”Jag kommer genast tillbaka.”
Därmed sprang hon sin väg.
”Hon är ännu där!” tänkte hon. ”Vad skall jag säga henne?
O, min Gud! Vad har jag gjort, vad har jag sagt! Vad skall jag
säga henne?” tänkte Katja och stannade vid dörren.
Med hatten på huvudet satt Varjenka vid bordet. I händerna
höll hon parasollet och betraktade sprötet, som Katja brutit av.
Nu höjde hon huvudet.
”Varjenka, förlåt mig, var snäll och förlåt mig!” viskade Katja,
i det hon trädde fram till henne. ”Jag vet inte längre, vad jag
sade. Jag ...”
”Jag hade verkligen icke velat kränka er”, sade Varjenka leende.
Freden var sluten. Men med faderns ankomst hade för Katja
inträtt en förändring i hela den värld, i vilken hon på senaste
tiden levat. Hon frigjorde sig visserligen icke från allt det, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
