Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han sökte alltjämt betvinga sin sinnesrörelse och såg endast då och
då på Anna. Och för var gång, som hans blick vändes mot henne,
såg han, att hennes ögon betraktade honom med en sådan innerlig,
öm rörelse, att han ännu aldrig sett något liknande hos dem.
”Vänta då, du vet inte . . .” hon gjorde ett uppehåll, som om hon
ville samla tankarna. ”Ja”, började hon åter, ”ja, ja, ja. Det var
det som jag ville säga. Förundra dig icke över mig. Jag är alltjämt
densamma, som jag var . . . Men inom mig finns ännu en annan.
För henne känner jag fruktan, hon förälskade sig i den där
mannen, och jag ville hata dig och kunde dock icke glömma, vad jag
förr varit för slags kvinna. Denna kvinna är icke jag. Nu är jag
helt och hållet den riktiga. Jag dör nu, jag vet, att jag dör. Fråga
endast doktorn därborta. Jag känner även tyngderna j mina
händer, i mina fötter, i mina fingrar. Fingrarna ... Se endast, så
förskräckligt långa de äro! Men allt detta får snart ett slut . . .
Endast en sak önskar jag: Förlåt du mig, förlåt mig helt och
hållet! Jag är en dålig, dålig kvinna, men min barnjungfru talade en
gång om för mig, att den heliga martyren — vad var det hon
hette? — hon var ännu sämre än jag. Och jag skall fara till
Rom. Där finnas stilla, ensamma kloster, och där skall jag icke
vara i vägen för någon, och jag tar med mig endast Sergei och den
lilla flickan . . . Nej, du kan icke förlåta mig! Jag vet, att man icke
kan förlåta det! Nej, nej, gå härifrån, du är alltför god!” Med
sin ena glödheta hand höll hon fast hans hand, med den andra
stötte hon honom ifrån sig.
Alexei Alexandrovitsjs själsliga förvirring hade stegrats mer
och mer och nu nått en sådan grad, att han redan upphört att göra
motstånd mot henne. Men plötsligt kände han, att det, som han
hållit för en själslig förvirring, tvärt om var ett angenämt
själstillstånd, som på en gång beskärde honom en sådan ny
lyckoförnim-melse, att han aldrig förut känt något sådant. Flan överläde icke
först, att detta kristna bud, som han föresatt sig att följa i hela
sitt liv, befallde honom att förlåta och älska sina fiender; men
hans själ uppfylldes av en ljuv känsla av kärlek och förlåtelse för
hans fiender. Han föll på knä, lade huvudet mot hennes handled,
vars glödande hetta han kände genom tröjärmen, och snyftade som
ett litet barn. Hon omslöt hans kala huvud, makade sig närmare
honom och vände blicken, stolt och triumferande, uppåt.
”Här är han, jag har ju vetat det! Farväl nu alla, farväl alla! . .
Där ha de kommit tillbaka. Varför gå de icke bort? . . . Tag då
av mig denna päls!”
Läkaren tog försiktigt hennes händer från mannens huvud,
tryckte varsamt ned den sjuka mot kudden och täckte över henne ända
upp till axlarna. Lydigt lät hon sig läggas tillbaka
”Glöm icke det enda, att jag icke ville ha något annat än din
förlåtelse. Något annat vill jag icke ha . . . Men varför kommer
han icke?” frågade hon och vände sig till Vronski vid dörren.
”Kom hit, kom hit! Räck honom handen!”
Vronski trädde fram till sängen, och när han såg Anna,
betäckte han åter sitt ansikte med händerna.
22.— Anna Karenina.
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
