Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därigenom, vad jag omedvetet önskar: jag ser inte det
dumma, det simpla i min belägenhet.
Vid tretiden kommer hon farande. Hon säger
ingenting, när vi mötas. Jag inbillar mig, att hon
lugnat sig och börjar tala om att jag blivit utmanad
av hennes förebråelser. Hon säger med sin stränga
och förskräckligt plågade min, att vi icke kunna leva
tillsammans. Jag börjar tala om att jag icke var den
skyldige utan att hon kommit mig att förlora
fattningen. Hon ser på mig strängt, högtidligt. Sedan
säger hon: ’Tala inte mer, du kommer att få ångra
dig!’ Jag svarar, att jag inte kan tåla en sådan
komedi. Då skriker hon till något, som jag inte
uppfattar och springer in i sitt rum. Nyckeln vrides om;
hon har låst sig inne. Jag knackar — intet svar.
Ilsken går jag därifrån. Efter en halvtimma
kommer Lisa springande under häftig gråt. — ’Vad har
hänt.’ — ’Det hörs inte ett ljud inifrån mammas
rum.’ Vi gå dit. Jag rycker av alla krafter i
dörren. Rigeln är inte riktigt skjuten, och båda
dörrhalvorna gå upp. Jag går fram till sängen. Hon
ligger i en obekväm ställning med underkjol och
höga kängor på. På bordet står en tom opiumflaska.
Vi kalla henne till medvetande. Tårar och till slut
försoning. Försoning? Nej, inom oss stannar det
gamla inbördes hatet, nu förstärkt genom förtreten
över de kval, som kivet framkallat och som vardera
ger den andre skulden för. Men man måste ju få
slut på det på något sätt, och så går livet i de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
