Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knakade, när han åt, och hur girigt hans röda läppar
slöto sig om kanten på vinglaset —, han var välfödd,
hade ett ledigt sätt, saknade alla grundsatser,
ögonskenligen med undantag av den, att man bör utnyttja
alla tillfällen till njutning. Och mellan dem fanns
musikens band; musiken, den mest raffinerade
eggelsen till sinnliga känslor. Vad skulle kunna hålla
honom tillbaka? Intet! Allt måste tvärtom locka
honom. Hon? Ja, vem är hon egentligen? En
gåta är hon, hon har alltid varit det. Jag känner
henne icke! Jag känner endast djuret i henne. Men
ett djur kan icke, får icke göra motstånd.
Först nu kom jag att tänka på deras ansiktsuttryck
den där kvällen, då de efter Kreutzersonaten spelat
ett lidelsefullt stycke — jag minns icke, vad det var,
men det var rent av oanständigt i sin sinnlighet.
’Hur kunde jag resa bort?’ frågade jag mig, när
jag tänkte på deras ansiktsuttryck. Var det icke
redan den kvällen tydligt, att närmandet dem
emellan blivit faktum, ja, icke blott att skrankorna fallit
den kvällen utan även att de båda, men mest hon,
känt en viss skam efter det, som då hänt. Jag minns
hennes svaga, dystert lyckliga leende, när hon
torkade svetten från sitt rodnande ansikte och jag kom
fram till pianot. De undveko redan då att se på
varandra, och först vid supén, när han slog i vatten
åt henne, möttes deras blickar under ett nästan
omärkligt leende. Med fasa påminde jag mig nu
denna blick och detta leende, som jag uppsnappat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
