Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingendera kunde tala till slut. Det där, som han
fruktade, kom och avbröt dem tvärt i deras tal.
Jag kastade mig över henne, alltjämt med dolken
dold, för att icke han skulle hindra mig att stöta
den i hennes sida, nedanför bröstet. Det stället
hade jag för länge sedan utvalt. Men i denna minut,
just som jag störtade mig över henne, fick han syn
på den; han grep mig i armen och skrek: ’Lugna
er, människa! Vad tar ni er till? Hjälp!’ —
Något sådant hade jag aldrig väntat mig av honom.
Jag ryckte loss min arm och störtade mig
tigande emot honom. Våra blickar möttes. Han blev
plötsligt vit som ett lärft, ja, till och med läpparna
bleknade, ögonen började gnistra förunderligt, och
han smög sig under pianot fram till dörren. Det
hade jag ej heller väntat mig.
Jag skulle ha rusat efter honom, men i min
vänstra arm hängde något tungt. Det var hon.
Jag ville slita mig lös. Men hon hängde sig fast
ännu kraftigare och ville icke släppa mig. Detta
oväntade hinder, tyngden och den motbjudande
beröringen av henne upphetsade mig ännu mer. Jag
kände, att jag var fullkomligt vild och att jag måste
vara förfärlig att skåda, och jag gladdes däröver.
Jag slog av alla krafter ut med vänstra armen och
träffade henne med armbågen mitt i ansiktet. Hon
skrek till och släppte min arm. Jag ville springa
efter honom, men jag kom att tänka på att det
måste se löjligt ut att springa efter sin hustrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
