Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han lät höra en snyftning, men fortsatte genast
i hastigt tempo:
— ”Först, när jag såg hennes döda ansikte,
förstod jag, vad jag hade gjort. Jag förstod, att
jag hade dödat henne, att det var genom mitt
åtgörande, som hon, som förut haft liv och rörelse och
värme, nu låg där, orörlig, vaxgul, kall, och jag
förstod, att det icke någonsin, på någon plats eller
med några medel skulle kunna göras ogjort. Den som
icke upplevt detta, kan ej heller förstå det... O,
o, o!” utropade han gång på gång. Sedan blev han
tyst.
Länge sutto vi tigande. Snyftande och skälvande
satt han framför mig utan att säga ett ord.
— ”Förlåt!” — Han vände sig från mig, lade sig
på bänken och svepte in sig i en filt.
Vid den station, där jag skulle stiga av —
klockan var nu åtta på morgonen — gick jag fram
till honom för att säga farväl. Vare sig han sov
eller bara låtsades sova, så rörde han icke på sig.
Jag rörde på honom med handen. Han vek undan
filten, och det syntes, att han icke hade sovit.
— ”Farväl!” sade jag och räckte honom handen.
Han gav mig sin hand och log knappast märkbart,
men så sorgset, att jag bara ville gråta.
— ”Förlåt!” sade han, upprepande det ord,
varmed han slutat sin berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
