Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som nyss på hustrun, och på hennes frågor om hur
han mådde svarade han torrt, att han snart skulle
befria dem alla från sig. Både dottern och hustrun
tystnade, sutto en stund hos honom och gingo ut.
— På vad sätt ha vi gjort oss skyldiga? frågade
Lisa modern. — Precis som om vi vore upphovet till
detta! Jag tycker synd om pappa, men varför skall
han plåga oss?
I vanlig tid kom doktorn. Ivan IIjitj svarade
honom ”ja” och ”nej” utan att vända sin vredgade blick
ifrån honom och sade mot slutet:
— Ni vet ju, att ni inte alls kan hjälpa mig; så
låt mig då vara!
— Vi kunna lindra plågorna, sade doktorn.
— Inte heller det kan ni. Låt vara!
Doktorn gick ut i salongen och meddelade
Praskovja Fjodorovna, att det stod mycket illa till och
att det enda medlet att lindra plågorna, som måste
vara förfärliga, vore opium.
Doktorn sade, att hans fysiska lidanden voro
förfärliga, och det var sant. Men förfärligare än de
fysiska lidandena voro hans moraliska lidanden. De
utgjorde hans värsta plåga.
Hans moraliska lidanden bestodo däri, att denna
natt, när han såg på Gerasims sömniga, godmodiga
ansikte med de utstående kindknotorna, plötsligt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
